Terminologi:
eskaton, den yttersta tiden då Kristus ska komma åter, som vi inte färdas mot utan som ständigt drar oss till sig.
eskatologi, läran om den yttersta tiden.
Äktenskapet
Det finns två gränsöverskridande fullt fysiska gemenskapshandlingar som Gud instiftat. Äktenskapet som är nedlagt i skapelsen (SKB s. 223) och nattvarden som är instiftat av Jesus Kristus i det nya förbundet. Äktenskapet i den skapelsegivna fullt fysiska komplementära föreningen mellan en kvinna och en man som har sin primära fysiska relation till varandra. I den äktenskapliga akten knyts de samman och formas för varandras fortsatta förening på ett sätt som överskrider det synliga och skapar varaktiga band. Föreningen blir dock synlig i barnet som är den potentiella frukten av en sådan förening och i det osynliga i den gemensamma verklighet som makarna delar som en säkrare och mer skyddad plats för barnet att formas och växa upp i. Så långt i det som Gud givit människan i skapelsen, vad kan tänkas finnas bortom det skapelsegivna i det nya förbundet? Det som av många kyrkor kallas sakrament. I löftena om trohet livet ut ligger något eskatologiskt. Gud håller alltid sina löften och mannen och kvinnan lovar att med sina löften till varandra avbilda Guds trofasthet under den tid de har att bestämma över sina liv. I deras förening till ett kött skapar Gud en väg från eskaton till dem, en väg de ska gå tillsammans som en enhet under sin livstid. Gud drar dem ständigt till sig från eskaton som ett par och deras uppgift är att hålla samman sin gemensamma verklighet för att få del i den nåd och välsignelse som detta skänker. Till hjälp i detta har kvinnan och mannen nattvarden och den äktenskapliga akten. I nattvarden förenas de kroppsligen i himlen och i den äktenskapliga akten kroppsligen i världen. I detta perspektivet är kvinnan och mannen en sammanhållen verklighet i Kristus som får de påbud som är riktade till respektive kön i förhållandet (Ef 5:21-33) att bli till hjälp och stöd att söka återvinna den paradisiska jämställdheten mellan könen och en fullkomlighet som Guds avbild tillsammans (1 Mos 1:27).
Celibatet
Den ideale kristne celibatären (Matt 19:12) har sin primära fysiska relation med Kristus genom Kristi kropp i nattvardens sakrament. Genom dopet och återhållsamhetens nådegåva (SKB s. 256) har den kristne möjligheten att sublimera sin naturliga fysiska längtan till kroppslig gemenskap (och fullkomning) till den till himlen uppstigne Jesus Kristus vars kropp han tar emot reellt i nattvarden. I den föreningen drar Herren honom sedan till sig djupare in himmelrikets och Treenighetens mysterium. Celibatärens eros, begärande kärlek, efter Kristi kropp förvandlas i nattvardens mysterium till agape, ren kärlek utan begär, att skänka vidare till sina medmänniskor med vilka han är fysiskt förenade i himlen i Kristi kropp genom sakramenten. Så i varje nattvard fullkomnas föreningen i Kristus med alla döpta så som kyrkan är kallad att dras med till eskaton och i Kristi himmelsfärd med den helige Ande till Fadern. Celibatären deltar så fysiskt i återlösningens mysterium av skapelsen redan här och nu, Kristi lidande och härlighet!
Äktenskapet är det naturliga, celibatet det övernaturliga.
