söndag 17 oktober 2010

A priori-reception eller Om kyrkomötets makt och överhöghet

Som bekant kommer Svenska kyrkan från den romersk-katolska kyrkan. År 1537 författade en grupp av teologer församlande i Schmalkalden skriften Om påvens makt och överhöghet (SKB s. 341-355), där man vände sig mot Påvens andliga och världsliga maktanspråk. Genom reformatorernas motstånd mot att ta emot dessa anspråk var reformationen ett faktum.

I Svenska kyrkan idag finns ett demokratiskt valt kyrkomöte, som beslutar i avgörande frågor för alla Svenska kyrkans medlemmar. Enligt Regeringsformen 1 kap 1 § sägs det att “All offentlig makt i Sverige utgår från folket.” Samma tanke går igen i Svenska kyrkans sätt att förstå sina beslut. Medlemmarna har valt sina representanter och har därmed enligt det världsliga sättet att se detta redan legitimerat deras beslut. Kyrkomötets besluts giltighet förväntas sedan efterlevas i god romersk och för-reformatorisk anda. Blind lydnad? Har medlemmarna nu i enhetskyrkans och samförståndets anda nu bara att böja sig för beslutet? Medlemmarna i Svenska kyrkan har ju trots allt redan legitimerat beslutet genom att välja sina representanter enligt vedertagna demokratiska principer, eller? Skulle kyrkomötet kunna fatta ett felaktigt beslut? Eller är kyrkomötet att betrakta som ofelbart och receptionen redan gjord genom ett demokratiskt val av kyrkomötets representanter?

I Kristi kyrka (som förhoppningsvis Svenska kyrkan är en del av) finns traditionellt en receptionsprincip. Alltså att församlingarna och de troende också måste ta emot ett beslut för att det skall äga giltighet. Detta är en ekumenisk angelägenhet, för Kristi kropp är utsträckt i tid och rum och innefattar alla döpta i hela vår värld som levt och som kommer att leva tills dess Herren Jesus Kristus kommer åter i härlighet. Vilka är Gudsfolket i Kristi kropp, som är på pilgrimsvandring mot hans kommande rike? Vilka äger rätten att säga Ja eller Nej till de sanningar och föreskrifter (ordningar) om Guds uppenbarelse som ett lokalt koncilium (vilket kyrkomötet idealt kan tänkas vara) proklamerar? Hur tas Svenska kyrkans kyrkomötesbeslut emot i Kyrkan utanför dess öppna gränser? I ultramontan romersk mening är församlingarnas reception av ett påvligt beslut uttalat ex cathedra endast ett tecken på att beslutet är äkta och giltigt och eftersom påven uttalat det så måste det vara så på förhand även utan Kyrkans samtycke (sine consensu ecclesiae). Äger en fri kristen människa och medlem i Svenska kyrkan rätt att i god fornkyrklig och reformatorisk anda praktisera icke-reception av ett beslut från kyrkomötet?

I Ungkyrkorörelsen för ca 100 år sedan hävdade man visionen “Sveriges folk ett Guds folk”. Eftersom (näst intill) alla i Sverige var döpta så behövde det endast tillkomma en kristen tro för att Sveriges folk skulle vara ett Guds folk.

All makt för Gudsfolket som skall bo i Guds rike en gång utgår från Herren Jesus Kristus själv. “Den som tror och blir döpt skall räddas” (Mark 16:16), står det i Bibeln och de som är döpta borde således tillhöra Guds folk påväg till det kommande riket. Paulus skriver “Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad.” (Rom 10:9)

År 2014 har dopet som medlemsgrundande i Svenska kyrkan blivit verklighet (de som påverkas av 1996 års beslut har då blivit 18 år och kan inte längre per automatik vara medlemmar i väntan på dop) och Ungkyrkorörelsens vision har åter förflyttats till de döptas skara.

När kan kyrkomötets beslutsmandat och reception av dess beslut anses finnas hos de döpta och troendes skara? Eller med en annan formulering: När kan Herren Jesus Kristus anses vara centrum för sanningar och föreskrifter i Svenska kyrkan?

Ecclesia semper reformanda...

tisdag 14 september 2010

Jag är den gode herden

I evangeliet enligt Johannes säger Jesus:
“Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är herde och inte äger fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden. Han är ju lejd och bryr sig inte om fåren.” (Joh 10:11-13)

Vem den gode herden är vet vi, men vem är den lejde “herden”? Några kännetecken kan vi få ifrån Jesu ord:
  • Han måste inte ge sitt liv för fåren
  • Han överger fåren och flyr när han ser vargen komma
  • Han bryr sig inte om fåren
Hos vilka “herdar” kan vi se dessa kännetecken, vilka låter vargen riva fåren och skingra hjorden?

Jesus ger herdeuppdraget till Petrus (Joh 21:15-17) och säger åt honom att:
  • Föra hans lamm på bete
  • Vara en herde för hans får
  • Föra hans får på bete
Petrus skriver sedan till de äldste (πρεσβυτέρους), i sitt första brev till församlingarna (1 Pet 5:1-3), följande om att var herde för den hjord som anförtrotts dem att:
  • Vaka över hjorden självmant, så som Gud vill, av hängivenhet
  • Inte uppträda som herrar över hjorden
  • Vara föredömen för hjorden
Hos Petrus finns också också fler antydningar om vad som kännetecknar den lejde “herden”:
  • Vaka över hjorden av tvång och vinningslystnad
  • Uppträda som herrar över hjorden
Vilka som kommer med kallelsen till en svensk biskop idag känner att de vill vaka över hjorden självmant och av hängivenhet? Vilka har ett herdehjärta för församlingarna i Sverige idag? Och vilka kommer till ämbetet av andra anledningar?

Läs gärna vidare på Joh 10:1-20, 21:15-19, 1 Pet 5:1-4.

tisdag 24 augusti 2010

Israels Gud, vår Gud

Utifrån ett gruppmässigt tänkande (det kan finnas enskilda personer som tror på Kristus men inte känner honom under hans riktiga identitet) har kristna endast samma Gud som Judarna.

(Koranen berättar exempelvis om en annan Jesus, Isa, som inte är Gud, vars uppenbarelse inte är densamma som Bibelns. Eftersom Jesus är Gud tror alltså inte Islam enligt Koranen att kristendomens fundament är deras.)

Judarna är Guds utvalda folk som han sluter förbund med genom omskärelsen. Genom dopet är vi inlemmade i Kristi kropp (1 Kor 12:13, Ef 4:25) som är omskuren och därmed är vi också i fysisk bemärkelse Judar i Jesus Kristus och har del i det gamla förbundets löften, eftersom sakrament också är fysiska.

Maria, den unga kvinna som accepterade att föda Gud in i världen (Luk 1:26-38) var Judinna, följde lagen och deltog i tempelkulten i Jerusalems tempel (Luk 2:39).

Enligt kristen tro bekänner Judarna, enligt skriften, allt om vem Messias är och skall vara, men har ännu inte, som grupp, upptäckt att Messias föddes som Jesus från Nasaret. Den kristna sanningen att Gud är treenig finns implicit i Gamla Testamentet. Judarna har också en tydlig och klar uppfattning om hur den helige Ande kunde tala genom profeterna.

Är de högljudda röster som höjts mot romersk-katolska kyrkans latinska påskliturgi från 1962 (som Påven år 2007 förklarade som aldrig avskaffad) – där man ber om att Judarna ska få upptäcka fullt ut att Messias redan fötts som Jesus Kristus – mer upprörda över tanken på att det kan finnas en Messias som är sann Gud och sann människa än att det är Jesus? De mest högljudda tycker jag har varit röster som också stödjer en antropocentisk och filosofiskt grundad religionssynkretism som utesluter tanken på att Israels Gud inkarnerat som människa och fötts i ett litet stall i Betlehem, eller de som stödjer en rent ateistisk ideologi. För de högljudda rösterna är Jesu uppenbarelse en stötesten (σκάνδαλον) och en dårskap (μορία) (1 Kor 1:23).

Gud har endast ett ansikte i världen, Jesus Kristus, sann Gud och sann människa. Och tanken på denne finns implicit i Judarnas heliga skrifter.

måndag 23 augusti 2010

Islam

Många kristna idag ser Islams gud som samme gud som den treenige Gud som kristna bekänner. Man säger att eftersom det bara finns en Gud så måste alla som bara tror på en enda gud tro på samma Gud.
Är det så? Vi tycks ju ha ett litterärt släktskap vad gäller urkunder mellan Koranen och Bibeln.

Mitt kristna svar på detta är följande: Detta är inte sant. Koranen förkunnar en annan Jesus (Isa) som inte är sann Gud och sann människa och har dött för människors synder. Islams gud är inte heller treenig. Eftersom Herren Jesus Kristus är grinden till fållan genom dopet för Guds utvalda är Islam en inomvärldslig religion som är underkastad syndafallets konsekvenser och därmed utan frälsning för människan. Detta är kristen logik.

Islam är också helt styrd av Koranen som är en bok som enligt Islam är bokstavligt korrekt endast på arabiska. I Kristen tro så är Bibeln, Guds Ord, principiellt oberoende av översättning, men helt inspirerad av den helige Ande. (Alla kristna håller inte med om detta, men de flesta muslimer förstår principen)

Enligt Gamla Testamentet har dock alla de som härstammar från Ishmael del i Guds välsignelse till Abraham. (1 Mos 17:25)

Det faktiska beviset på att detta är sant är konversioner av muslimer till kristen tro efter att de mött Jesus Kristus som person och bekänt honom som sanningen och låtit döpa dig.
Se: http://www.muslimjourneytohope.com/

För de som tillhör Svenska kyrkan så finns det en kortare väg, nämligen Confessio Augustana artikel 1: “[Våra kyrkor] fördöma även… muhammedanerna” (SKB s. 56-57) Denna syn har alla prästvigda i Svenska kyrkan enligt sina prästlöften lovat att stå för, med reservation för att sannningen i Kristus kan vara större än dessa ord.

Österländsk mystik

Eftersom det är vanligt att människor idag tror att Buddhism och Hinduism är kompatibelt med Kristen tro, och att de bara olika vägar till samma slutmål och sanning, vill jag leverera följande Alexanderhugg genom denna Gordiska knut.

Den österländska mystiken (generaliserat) har sin grund i vad man i kristen tro benämner den allmänna uppenbarelsen (skapelsen) och har sin utgångspunkt i människan själv (antropocentrisk). Den österländska mystiken ställer, efter att ha tittat på människans liv och livsvillkor, den högst berättigade frågan om lidandets orsak och möjliga lösning. Grunden är en mänsklig längtan att slippa det meningslösa lidandet i den temporära världen. I detta finns inget kontroversiellt för Kristen tro utan det är rent allmänmänskligt.

En förklaringsmodell som varit grundläggande inom österländsk mystik är Samkhyafilosofin (सांख्य sāṃkhya) som är en antropocentrisk verklighetsmodell som postulerar en väg framåt för mystikern genom isolation från världen och andra människor i fysisk bemärkelse för att harmoniera och förenas med världen rent andligt. Detta mål, som i Buddhismen kallas Nirvana (निर्वाण nirvāṇa), är personlighetsupplösning eftersom vår person är person i relation till andra personer, och världen (både synlig och osynlig) är genom syndafallet satt under dödens rand och är därmed dömd. Den tibetanska Buddhismen skiljer sig eftersom den handlar om att bygga sig en andlig kropp som kan överleva den fysiska döden i någon mening och sedan ta sin boning i en levande eller nyfödd människa. (Detta sista är jag absolut ingen expert på och nämner endast utifrån det lilla jag läst). Den österländska tanken på reinkarnation utesluter, till skillnad från nyandliga reinkarnationsteorier (som i mitt tycke mest är en sort förandligad modernistisk framstegstanke), att personen på något vis överlever döden, utan det är bara de saker vi inte fullgjort i våra liv som återföds i nya människor i större eller mindre omfattning.

Enligt österländsk mystik upphör vi alltså som personer vid döden och detta skall vara vår ledstjärna för hur vi lever livet redan nu.

Svaret på den österländska mystikens fråga om lidandets problematik och längtan bort från den temporära världens lidande är enkel: Jesus Kristus, sann Gud och sann människa. Han är person och i honom är vi genom dopet personer ända in i evigheten och dessutom fullkomligt oss själva och återupprättade. Genom inkarnationen, när han säger Ja till Faderns vilja i Getsemane och förenas med hela världens fallenhet andligt gör han vad de österländska mystikerna söker efter, men eftersom han är Gud upplöses han inte utan bär våra lidande, våra synder och hela skapelsen åter till sitt ursprung genom korsfästelse, uppståndelse, himmelsfärd och återkomst i härlighet.

Till den som säger eller tror att det är samma sak med österländsk och kristen mystik svarar man: Kristus är person, österländsk mystik är personlighetsupplösning och går därför i diametralt motsatt riktning jämfört med kristen tro.

Och när det gäller en nyandlig reinkarnationstro kan man notera att man inte har någon anledning att konfronteras med sitt eget liv vid yttersta domen nu genom omvändelse, när man tror att man kan rätta till det med egna gärningar i ett senare liv. För Jesu död på korset är då fundamentalt meningslös eftersom det inte finns något att för honom att sona i vårt ställe och leder till gärningslära. Syndanöden får svårt komma till uttryck. Detta är fel eftersom personen inte reinkarneras utan upplöses utanför Kristus (skapelsen/inkarnationen/dopet).

lördag 10 april 2010

Ett heligt liv

Med anledning av de pedofilskandaler som just nu avslöjas i romersk-katolska kyrkan vill jag bara säga följande:
  • Alla kristna är kallade till efterföljelse av vår Herre Jesus Kristus
  • En präst är särskilt kallad att försöka vara ett föredöme för andra kristna i lära och liv
  • Det bästa skyddet mot att falla är ett heligt liv
  • Ett heligt liv levs i hjärtats förkrosselse och med insikt om att förutan Jesu Kristi död på korset och den nåd som kommer från hans försoningsoffer i vårt ställe kan vi inte i sanning resa oss upp
Jag hoppas att det bland präster nu ihärdigare ska praktiseras daglig omvändelse, personlig askes och bön om uppriktig ånger.

Kom du helige Ande, du renande eld med Sanningen!
Helga, rena och omvänd oss alla till sann efterföljelse av vår Herre Jesus Kristus!

Jag fattig, syndig människa...