torsdag 15 september 2011

Biskopsvigning enligt KO1571

Utdrag ur Laurentius Petris Kyrkoordning av år 1571 om hur en biskopsvigning skulle gå till:

Sett til at ordinera en wahld Biscop.

På någon Söndagh eller annan Helgedagh för än Messan begynnas, kommer Ordinandus Episcopus fram för Altaret, haffuandes vppå Röklijn och Chorkappo, och twå Prester medh honom aff thet Sticht som han skal ordineras til, hwilke ock så, måga haffua Röklijn oc Chorkappo på. Strax må Ordinator som wid Altaret står ock så, klädd j Röklijn och Chorkappo, haffua til folket, som tå församblat är, een kort förmaning om bönen, widh thetta settet.


Käre wener, läter oss bidia Gudh alzmectig wår himmelska Fadher, om alla wåra nödtorfftigheter, och serdeles at han werdiges förläna thenna förestälta person, som vtwald är til Biscopsembete, sijn helga nådh, at han sådana embete må så förestå, at thet kan Wara honom teckeligit, och thy folke, huilket vnder hans wårdnat betroodt warder, fruchtsamligit och gagneligit.


Och strax thenna förmaningen så giord är, faller Ordinator, Ordinandus, och alle andre som tilstädes äro, på knään, och siunga så twå små drenger Litanien. Och tå hon vthe är, lääis eller siunger Ordinator ther på thenna effterföliande Collecta.


Läter oss bidia.


O HERre Gud himmelske Fader, tu som West, at Wij vthi så mykin stoor farligheet etc.


Och sedan lääs eller siunger han then andra Collectan för Lärarenar.


O alzmechtige ewige Gudh wårs HERRes Jesu Christi Fader etc.


Ther effter läter Ordinator vpläsa för honom, the ord aff S. Pauli Epistel til Timotheum, som tilförenne vpteeknat äro, nemliga thenna.


Thet är itt fast ord, om någor begärar itt Biscops embete, han åstundar een god gerning etc.


Sedan ock så thet Euangelium, som S. Lucas bescriffuar Luce 12. och så lyder.


Hwar finner man en trogen och snell skaffare then hans Herre setter öffuer sitt tienstafolk, at han them j rettan tijdh giffuer hwad them behörer. Salig är then tienaren, then Herren finner så göra tå han kommer, Sannerliga säger iagh ider, han skal settia honom öffuer alt thet han äger. Men om then tienaren sade j sitt hierta, Min Herre dröyer fast at komma igen, och begynte slå tienarenar och tienarinnonar, och äta [och] dricka, och warda drucken. Så kommer thens tienares Herre, på then daghen han thet sigh icke förmoder, och på then stunden then han icke weet, och skal hugga honom j stycker, och skal settia hans lott med the otrogna.

Men then tienaren som wiste sins HERres wilia, och icke beredde sig, och icke giorde effter hans wilia, han skal lijdha mykin hugg. Men then ther icke wiste, och giorde doch thet som hugg werdt war, han skal fâå hugg lijda. Ty then som mykit giffuit är, aff honom skal mykit warda vthkraffdt. Och hwem mykit befalt är, aff honom skal mykit warda eskat etc.


Och gör så ther på een liten förclaring widh thetta settet.


I thenna orden giffuer oss wår käre HERre Christus först clarliga thet före, at the som til sådana, som är Biscops embete, kallade äro, haffua fått een befalning aff Gudhi, icke öffuer några ringa saker, vthan öffuer hans folk och tienare, Ja them han medh sitt eghit blod köpt och igenlöst haffuer, at the skola läta them få thet them bör til theras nödhtorfft, thet är, at the skola besöria them medh thes ewiga lij[ff]zens ord, genom hwilket the wederqweckelse och styrkelse haffua kunna. Ther näst höre wij ock, at Gudh kräffuer aff them j sakenne tw stycker, thet ena är troheet, thet andra är snelheet och förstånd. Troheten gör thet at the äro flitige. Men snelheten, at the weta huru the sigh j thenna befalningenne rett skicka skole. Til thet tridie höre wij ock så hwadh them loffuas för een lön, när the thenna befalningen wel förestå, nemliga, at the skola warda fulmectige öffuer alt thet godha HERREN Jesus Christus ågher.

Twert emoot höre wij her ock, hwad them förestår om the annars handla j thetta embetet än som them bör, nemliga, itt ewigt straff med alla otrogna tienare. Therföre skola thenna wårs HErres Jesu Christi ord altijdh liggia oss allom j sinnet, och wara oss til een vpweckelse, at wij oss her vthi icke försume eller säkerliga mishandle, vthan oss lika som gode, trogne och förnufftighe tienare, vthi alla måtto bewise.

Hwilket om tu ock så. med Gudz hielp göra wilt, så sägh Ja.


Til hwilket han ock strax swarar. Ja.

Tå sagher Ordinarius åter til honom.


Wiltu tå, j Gudh then helge Trefalligheetz nampn, tagha wid thenna tiensten och Biscops embete? etc. vt supra.


När han tå til alt thetta iakat haffuer, och vthloffuat at han så göra wil, sägher Ordinator til honom, Beken tijn Troo.

Strax begynnar han til at förtelia Troonnes Articlar säyandes.


Iagh troor på en Gudh alzmectigan Fader, som himmel och iord, ja, all ting, synligh och osynlig skapat haffuer etc.


Här vppå sägher Ordinator til honom.


Her til och alt gott, styrke och tröste tigh altijdh HERREN Gudh, Amen.


Ther effter siunger hele Choren thet Responsorium. Sint lumbi vestri Præcincti etc. Och när thet lychtat är, legger Ordinator samt medh the andra Biscopar, eller Prester, som wid handena äro, sina hender på Ordinandi hoffuud, thesförinnan säger Ordinator.


Läter oss bidia.


Fader wår som äst j himblom etc.


Och legger så then bönen til, som her tilförenne in Ordinatione Presbiterorum insatt är, och så begynnas.


O ewighe och barmhertighe Gudh käre himmelske Fader etc.


Ther effter siunger Choren pro Introitu, Nu bidie wij then helge And etc. Och sedan fulfölier man ytterlighare Messona, ther ock Ordinatus först ibland andra communicera skal.

onsdag 24 augusti 2011

Jesus Kristus, Svenska kyrkans Magisterium

Ett fungerande läroämbete (potestas magisterium) vilar enligt allmänkyrkliga principer på biskopen.
I Svenska kyrkan avlägger de som biskopvigs löftet att "stå fast i kyrkans tro, försvara den och tillse att Guds ord blir rent och klart förkunnat, så som det är oss givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse och att sakramenten blir rätt förvaltade" (HB86 II 2003 s. 9). De har tillsyn (episkopé) över sina präster i detta.
Enligt Confessio Augustana artikel 28 (i den Svenska kyrkoprovinsen år 1593 antagna översättningen) har den enskilde kristne i Svenska kyrkan att förhålla sig till detta läroämbete på följande vis:
1. "Men aff Gudz ord, eller (som the tala) effter Guddomligh rätt, så haffua Biscoparna ingen rättigheet eller macht, såsom Biscopar, thet är, såsom the, hwilkom befalt är Ordzens och Sacramentezens tienst, uthan att förlåta synderna. Item, lära och wetra then rätta läran, och förkasta all lära som icke öffuereens kommer medh Euangelio… Och i så måtto är Gudz Församling aldeles plichtig, effter Guddomligh rätt, bewijsa Biscopomen hörsamheet och lydhna" (Confessio Fidei s. 88-89, SKB s. 83-84)
2. "Men när Biscoparne lära eller stadhga någhot som är emoot Euangelium, tå haffua Församlingarna [Ecclesiae] Gudz befalning, som förbiudher bewijsa them någhon lydhna och hörsamheet… Sammalunda befaler ock then gamle Kyrkiolaghen 2 quæst: 7 cap: Sacerdotes, & cap: Oves." (Confessio Fidei s. 89, SKB s. 84)
Sålunda befinner sig biskoparna och de enskilda kristna i Svenska kyrkan ständigt i omloppsbana kring evangeliet, budskapet om Jesu Kristi frälsningsgärning. Där biskoparna lovat att att stå för rätt lära och de enskilda kristna att inte lyda dem när de inte lär som Jesus Kristus. Jesus Kristus är därför lärans och läroämbetets centrum i Svenska kyrkan genom bekännelsen och biskoparnas vigningslöften.

fredag 10 juni 2011

Äktenskapet enligt Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära

(Tillägg 2012-04-07: Jag rekommenderar också läsning av Anders Gerdmars artikel om äktenskapets bibliska fundament:
http://www.andersgerdmar.com/swedish/aktenskapets-bibliska-fundament/402/)

Med anledning av rådande diskussioner i Kyrkans tidning och på Håkan Sunnlidens blogg så vill jag visa vad Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära säger om äktenskapet.

Jesus
"Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna?… Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett [kött (σάρκα μίαν)]." (Matt 19:4-5)

Paulus
"Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett. Detta rymmer en stor hemlighet [(μυστήριον)]". (Ef 5:31-32)

Bekännelsen (Philipp Melanchton)
"Sakrament i egentlig mening äro sålunda dopet, Herrens nattvard och avlösningen eller botens sakrament… Äktenskapet har icke först i nya förbundet blivit instiftat, utan redan i begynnelsen vid människosläktets skapelse. Det är visserligen förordnat av Gud och har även med sig löften, men likväl icke sådana, som höra till det nya förbundet, utan till det lekamliga livet. Om någon vill kalla det ett sakrament, bör han därför skilja det från de förut angivna, vilka i egentlig mening äro det nya förbundets tecken och vittnesbörd om Guds nåd och syndernas förlåtelse." (SKB s. 222-223)

"Den mänskliga naturen är enligt detta Guds ord [(1 Mos 1:28)] skapad att vara fruktsam icke blott i skapelsens begynnelse, utan så länge denna våra kroppars natur äger bestånd… Såsom jordens natur icke kan förändras genom några mänskliga lagar, så kan icke utan ett Guds särskilda ingripande den mänskliga naturen förändras genom människors bud eller löften… Emedan denna skapelse eller gudomliga ordning i människan är ett uttryck för den naturliga rätten (ius naturale), hava de lagkunniga klokt och riktigt sagt, att förbindelsen mellan man och kvinna tillhör den naturliga rätten. Men då naturrätten är oföränderlig, äger rätten att ingå äktenskap nödvändigtvis alltid bestånd. Ty så länge naturen icke ändras, måste den ordning, som Gud nedlagt i naturen, förbliva, och den kan icke upphävas genom några mänskliga lagar… I denna fråga gäller därför alltjämt både vad Skriften lär och de lagkunnige klokt nog hävdat, nämligen att förbindelsen mellan man och kvinna tillhör den naturliga rätten. Den naturliga lagen är i sanning vidare en gudomlig lag, ty den är en av Gud i naturen nedlagd ordning. Då nu denna lag icke kan förändras utan ett Guds särskilda ingripande, så måste rätten att ingå äktenskap bliva beståndande, emedan den förut angivna böjelsen mellan könen är en av Gud i naturen nedlagd ordning och fördenskull rätt. Varför skulle eljest båda könen vara skapade? Vi tala här, såsom ovan sagts, icke om den onda begärelsen (concupiscentia), som är synd, utan om nämnda böjelse, som man kallar naturlig kärlek och som den onda begärelsen icke borttagit ur naturen, utan som den kommit att uppflamma, så att ett botemedel numera är så mycket mera av behovet påkallat. Och äktenskapet är nödvändigt icke blott för fortplantningen, utan även såsom ett sådant botemedel. Detta är uppenbart och så säkert, att det icke på något sätt kan rubbas." (SKB s. 255-256)

Ur Reservation 2 från Läronämndens yttrande 2009:12y (biskoparna Esbjörn Hagberg, Ragnar Persenius och Hans Stiglund, samt Curt Forsbring)
"Med starkt teologiskt stöd i Bibeln och vår kyrkas bekännelsetradition hävdar vi därför att äktenskapet inte kan definieras utan hänsyn till kontrahenternas kön." (Ln 2009:12y, s. 7).