Utifrån ett gruppmässigt tänkande (det kan finnas enskilda personer som tror på Kristus men inte känner honom under hans riktiga identitet) har kristna endast samma Gud som Judarna.
(Koranen berättar exempelvis om en annan Jesus, Isa, som inte är Gud, vars uppenbarelse inte är densamma som Bibelns. Eftersom Jesus är Gud tror alltså inte Islam enligt Koranen att kristendomens fundament är deras.)
Judarna är Guds utvalda folk som han sluter förbund med genom omskärelsen. Genom dopet är vi inlemmade i Kristi kropp (1 Kor 12:13, Ef 4:25) som är omskuren och därmed är vi också i fysisk bemärkelse Judar i Jesus Kristus och har del i det gamla förbundets löften, eftersom sakrament också är fysiska.
Maria, den unga kvinna som accepterade att föda Gud in i världen (Luk 1:26-38) var Judinna, följde lagen och deltog i tempelkulten i Jerusalems tempel (Luk 2:39).
Enligt kristen tro bekänner Judarna, enligt skriften, allt om vem Messias är och skall vara, men har ännu inte, som grupp, upptäckt att Messias föddes som Jesus från Nasaret. Den kristna sanningen att Gud är treenig finns implicit i Gamla Testamentet. Judarna har också en tydlig och klar uppfattning om hur den helige Ande kunde tala genom profeterna.
Är de högljudda röster som höjts mot romersk-katolska kyrkans latinska påskliturgi från 1962 (som Påven år 2007 förklarade som aldrig avskaffad) – där man ber om att Judarna ska få upptäcka fullt ut att Messias redan fötts som Jesus Kristus – mer upprörda över tanken på att det kan finnas en Messias som är sann Gud och sann människa än att det är Jesus? De mest högljudda tycker jag har varit röster som också stödjer en antropocentisk och filosofiskt grundad religionssynkretism som utesluter tanken på att Israels Gud inkarnerat som människa och fötts i ett litet stall i Betlehem, eller de som stödjer en rent ateistisk ideologi. För de högljudda rösterna är Jesu uppenbarelse en stötesten (σκάνδαλον) och en dårskap (μορία) (1 Kor 1:23).
Gud har endast ett ansikte i världen, Jesus Kristus, sann Gud och sann människa. Och tanken på denne finns implicit i Judarnas heliga skrifter.
tisdag 24 augusti 2010
måndag 23 augusti 2010
Islam
Många kristna idag ser Islams gud som samme gud som den treenige Gud som kristna bekänner. Man säger att eftersom det bara finns en Gud så måste alla som bara tror på en enda gud tro på samma Gud.
Är det så? Vi tycks ju ha ett litterärt släktskap vad gäller urkunder mellan Koranen och Bibeln.
Mitt kristna svar på detta är följande: Detta är inte sant. Koranen förkunnar en annan Jesus (Isa) som inte är sann Gud och sann människa och har dött för människors synder. Islams gud är inte heller treenig. Eftersom Herren Jesus Kristus är grinden till fållan genom dopet för Guds utvalda är Islam en inomvärldslig religion som är underkastad syndafallets konsekvenser och därmed utan frälsning för människan. Detta är kristen logik.
Islam är också helt styrd av Koranen som är en bok som enligt Islam är bokstavligt korrekt endast på arabiska. I Kristen tro så är Bibeln, Guds Ord, principiellt oberoende av översättning, men helt inspirerad av den helige Ande. (Alla kristna håller inte med om detta, men de flesta muslimer förstår principen)
Enligt Gamla Testamentet har dock alla de som härstammar från Ishmael del i Guds välsignelse till Abraham. (1 Mos 17:25)
Det faktiska beviset på att detta är sant är konversioner av muslimer till kristen tro efter att de mött Jesus Kristus som person och bekänt honom som sanningen och låtit döpa dig.
Se: http://www.muslimjourneytohope.com/
För de som tillhör Svenska kyrkan så finns det en kortare väg, nämligen Confessio Augustana artikel 1: “[Våra kyrkor] fördöma även… muhammedanerna” (SKB s. 56-57) Denna syn har alla prästvigda i Svenska kyrkan enligt sina prästlöften lovat att stå för, med reservation för att sannningen i Kristus kan vara större än dessa ord.
Är det så? Vi tycks ju ha ett litterärt släktskap vad gäller urkunder mellan Koranen och Bibeln.
Mitt kristna svar på detta är följande: Detta är inte sant. Koranen förkunnar en annan Jesus (Isa) som inte är sann Gud och sann människa och har dött för människors synder. Islams gud är inte heller treenig. Eftersom Herren Jesus Kristus är grinden till fållan genom dopet för Guds utvalda är Islam en inomvärldslig religion som är underkastad syndafallets konsekvenser och därmed utan frälsning för människan. Detta är kristen logik.
Islam är också helt styrd av Koranen som är en bok som enligt Islam är bokstavligt korrekt endast på arabiska. I Kristen tro så är Bibeln, Guds Ord, principiellt oberoende av översättning, men helt inspirerad av den helige Ande. (Alla kristna håller inte med om detta, men de flesta muslimer förstår principen)
Enligt Gamla Testamentet har dock alla de som härstammar från Ishmael del i Guds välsignelse till Abraham. (1 Mos 17:25)
Det faktiska beviset på att detta är sant är konversioner av muslimer till kristen tro efter att de mött Jesus Kristus som person och bekänt honom som sanningen och låtit döpa dig.
Se: http://www.muslimjourneytohope.com/
För de som tillhör Svenska kyrkan så finns det en kortare väg, nämligen Confessio Augustana artikel 1: “[Våra kyrkor] fördöma även… muhammedanerna” (SKB s. 56-57) Denna syn har alla prästvigda i Svenska kyrkan enligt sina prästlöften lovat att stå för, med reservation för att sannningen i Kristus kan vara större än dessa ord.
Österländsk mystik
Eftersom det är vanligt att människor idag tror att Buddhism och Hinduism är kompatibelt med Kristen tro, och att de bara olika vägar till samma slutmål och sanning, vill jag leverera följande Alexanderhugg genom denna Gordiska knut.
Den österländska mystiken (generaliserat) har sin grund i vad man i kristen tro benämner den allmänna uppenbarelsen (skapelsen) och har sin utgångspunkt i människan själv (antropocentrisk). Den österländska mystiken ställer, efter att ha tittat på människans liv och livsvillkor, den högst berättigade frågan om lidandets orsak och möjliga lösning. Grunden är en mänsklig längtan att slippa det meningslösa lidandet i den temporära världen. I detta finns inget kontroversiellt för Kristen tro utan det är rent allmänmänskligt.
En förklaringsmodell som varit grundläggande inom österländsk mystik är Samkhyafilosofin (सांख्य sāṃkhya) som är en antropocentrisk verklighetsmodell som postulerar en väg framåt för mystikern genom isolation från världen och andra människor i fysisk bemärkelse för att harmoniera och förenas med världen rent andligt. Detta mål, som i Buddhismen kallas Nirvana (निर्वाण nirvāṇa), är personlighetsupplösning eftersom vår person är person i relation till andra personer, och världen (både synlig och osynlig) är genom syndafallet satt under dödens rand och är därmed dömd. Den tibetanska Buddhismen skiljer sig eftersom den handlar om att bygga sig en andlig kropp som kan överleva den fysiska döden i någon mening och sedan ta sin boning i en levande eller nyfödd människa. (Detta sista är jag absolut ingen expert på och nämner endast utifrån det lilla jag läst). Den österländska tanken på reinkarnation utesluter, till skillnad från nyandliga reinkarnationsteorier (som i mitt tycke mest är en sort förandligad modernistisk framstegstanke), att personen på något vis överlever döden, utan det är bara de saker vi inte fullgjort i våra liv som återföds i nya människor i större eller mindre omfattning.
Enligt österländsk mystik upphör vi alltså som personer vid döden och detta skall vara vår ledstjärna för hur vi lever livet redan nu.
Svaret på den österländska mystikens fråga om lidandets problematik och längtan bort från den temporära världens lidande är enkel: Jesus Kristus, sann Gud och sann människa. Han är person och i honom är vi genom dopet personer ända in i evigheten och dessutom fullkomligt oss själva och återupprättade. Genom inkarnationen, när han säger Ja till Faderns vilja i Getsemane och förenas med hela världens fallenhet andligt gör han vad de österländska mystikerna söker efter, men eftersom han är Gud upplöses han inte utan bär våra lidande, våra synder och hela skapelsen åter till sitt ursprung genom korsfästelse, uppståndelse, himmelsfärd och återkomst i härlighet.
Till den som säger eller tror att det är samma sak med österländsk och kristen mystik svarar man: Kristus är person, österländsk mystik är personlighetsupplösning och går därför i diametralt motsatt riktning jämfört med kristen tro.
Och när det gäller en nyandlig reinkarnationstro kan man notera att man inte har någon anledning att konfronteras med sitt eget liv vid yttersta domen nu genom omvändelse, när man tror att man kan rätta till det med egna gärningar i ett senare liv. För Jesu död på korset är då fundamentalt meningslös eftersom det inte finns något att för honom att sona i vårt ställe och leder till gärningslära. Syndanöden får svårt komma till uttryck. Detta är fel eftersom personen inte reinkarneras utan upplöses utanför Kristus (skapelsen/inkarnationen/dopet).
Den österländska mystiken (generaliserat) har sin grund i vad man i kristen tro benämner den allmänna uppenbarelsen (skapelsen) och har sin utgångspunkt i människan själv (antropocentrisk). Den österländska mystiken ställer, efter att ha tittat på människans liv och livsvillkor, den högst berättigade frågan om lidandets orsak och möjliga lösning. Grunden är en mänsklig längtan att slippa det meningslösa lidandet i den temporära världen. I detta finns inget kontroversiellt för Kristen tro utan det är rent allmänmänskligt.
En förklaringsmodell som varit grundläggande inom österländsk mystik är Samkhyafilosofin (सांख्य sāṃkhya) som är en antropocentrisk verklighetsmodell som postulerar en väg framåt för mystikern genom isolation från världen och andra människor i fysisk bemärkelse för att harmoniera och förenas med världen rent andligt. Detta mål, som i Buddhismen kallas Nirvana (निर्वाण nirvāṇa), är personlighetsupplösning eftersom vår person är person i relation till andra personer, och världen (både synlig och osynlig) är genom syndafallet satt under dödens rand och är därmed dömd. Den tibetanska Buddhismen skiljer sig eftersom den handlar om att bygga sig en andlig kropp som kan överleva den fysiska döden i någon mening och sedan ta sin boning i en levande eller nyfödd människa. (Detta sista är jag absolut ingen expert på och nämner endast utifrån det lilla jag läst). Den österländska tanken på reinkarnation utesluter, till skillnad från nyandliga reinkarnationsteorier (som i mitt tycke mest är en sort förandligad modernistisk framstegstanke), att personen på något vis överlever döden, utan det är bara de saker vi inte fullgjort i våra liv som återföds i nya människor i större eller mindre omfattning.
Enligt österländsk mystik upphör vi alltså som personer vid döden och detta skall vara vår ledstjärna för hur vi lever livet redan nu.
Svaret på den österländska mystikens fråga om lidandets problematik och längtan bort från den temporära världens lidande är enkel: Jesus Kristus, sann Gud och sann människa. Han är person och i honom är vi genom dopet personer ända in i evigheten och dessutom fullkomligt oss själva och återupprättade. Genom inkarnationen, när han säger Ja till Faderns vilja i Getsemane och förenas med hela världens fallenhet andligt gör han vad de österländska mystikerna söker efter, men eftersom han är Gud upplöses han inte utan bär våra lidande, våra synder och hela skapelsen åter till sitt ursprung genom korsfästelse, uppståndelse, himmelsfärd och återkomst i härlighet.
Till den som säger eller tror att det är samma sak med österländsk och kristen mystik svarar man: Kristus är person, österländsk mystik är personlighetsupplösning och går därför i diametralt motsatt riktning jämfört med kristen tro.
Och när det gäller en nyandlig reinkarnationstro kan man notera att man inte har någon anledning att konfronteras med sitt eget liv vid yttersta domen nu genom omvändelse, när man tror att man kan rätta till det med egna gärningar i ett senare liv. För Jesu död på korset är då fundamentalt meningslös eftersom det inte finns något att för honom att sona i vårt ställe och leder till gärningslära. Syndanöden får svårt komma till uttryck. Detta är fel eftersom personen inte reinkarneras utan upplöses utanför Kristus (skapelsen/inkarnationen/dopet).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)