A priori-reception eller Om kyrkomötets makt och överhöghet

Som bekant kommer Svenska kyrkan från den romersk-katolska kyrkan. År 1537 författade en grupp av teologer församlande i Schmalkalden skriften Om påvens makt och överhöghet (SKB s. 341-355), där man vände sig mot Påvens andliga och världsliga maktanspråk. Genom reformatorernas motstånd mot att ta emot dessa anspråk var reformationen ett faktum.

I Svenska kyrkan idag finns ett demokratiskt valt kyrkomöte, som beslutar i avgörande frågor för alla Svenska kyrkans medlemmar. Enligt Regeringsformen 1 kap 1 § sägs det att “All offentlig makt i Sverige utgår från folket.” Samma tanke går igen i Svenska kyrkans sätt att förstå sina beslut. Medlemmarna har valt sina representanter och har därmed enligt det världsliga sättet att se detta redan legitimerat deras beslut. Kyrkomötets besluts giltighet förväntas sedan efterlevas i god romersk och för-reformatorisk anda. Blind lydnad? Har medlemmarna nu i enhetskyrkans och samförståndets anda nu bara att böja sig för beslutet? Medlemmarna i Svenska kyrkan har ju trots allt redan legitimerat beslutet genom att välja sina representanter enligt vedertagna demokratiska principer, eller? Skulle kyrkomötet kunna fatta ett felaktigt beslut? Eller är kyrkomötet att betrakta som ofelbart och receptionen redan gjord genom ett demokratiskt val av kyrkomötets representanter?

I Kristi kyrka (som förhoppningsvis Svenska kyrkan är en del av) finns traditionellt en receptionsprincip. Alltså att församlingarna och de troende också måste ta emot ett beslut för att det skall äga giltighet. Detta är en ekumenisk angelägenhet, för Kristi kropp är utsträckt i tid och rum och innefattar alla döpta i hela vår värld som levt och som kommer att leva tills dess Herren Jesus Kristus kommer åter i härlighet. Vilka är Gudsfolket i Kristi kropp, som är på pilgrimsvandring mot hans kommande rike? Vilka äger rätten att säga Ja eller Nej till de sanningar och föreskrifter (ordningar) om Guds uppenbarelse som ett lokalt koncilium (vilket kyrkomötet idealt kan tänkas vara) proklamerar? Hur tas Svenska kyrkans kyrkomötesbeslut emot i Kyrkan utanför dess öppna gränser? I ultramontan romersk mening är församlingarnas reception av ett påvligt beslut uttalat ex cathedra endast ett tecken på att beslutet är äkta och giltigt och eftersom påven uttalat det så måste det vara så på förhand även utan Kyrkans samtycke (sine consensu ecclesiae). Äger en fri kristen människa och medlem i Svenska kyrkan rätt att i god fornkyrklig och reformatorisk anda praktisera icke-reception av ett beslut från kyrkomötet?

I Ungkyrkorörelsen för ca 100 år sedan hävdade man visionen “Sveriges folk ett Guds folk”. Eftersom (näst intill) alla i Sverige var döpta så behövde det endast tillkomma en kristen tro för att Sveriges folk skulle vara ett Guds folk.

All makt för Gudsfolket som skall bo i Guds rike en gång utgår från Herren Jesus Kristus själv. “Den som tror och blir döpt skall räddas” (Mark 16:16), står det i Bibeln och de som är döpta borde således tillhöra Guds folk påväg till det kommande riket. Paulus skriver “Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad.” (Rom 10:9)

År 2014 har dopet som medlemsgrundande i Svenska kyrkan blivit verklighet (de som påverkas av 1996 års beslut har då blivit 18 år och kan inte längre per automatik vara medlemmar i väntan på dop) och Ungkyrkorörelsens vision har åter förflyttats till de döptas skara.

När kan kyrkomötets beslutsmandat och reception av dess beslut anses finnas hos de döpta och troendes skara? Eller med en annan formulering: När kan Herren Jesus Kristus anses vara centrum för sanningar och föreskrifter i Svenska kyrkan?

Ecclesia semper reformanda...