Refutatio Rickard Söderberg

För länge sedan cirkulerade en insändare i form av ett "Öppet brev" på nätet riktat till Yngve Kalin och alla de präster som efter Kyrkomötet 2005 skrev på den så kallade Prästdeklarationen. Insändaren gav nog många intrycket av att i skämtsam ton sätta dessa i en position som inkonsekventa och dömande utifrån sin utgångspunkt i "den Heliga Skrift och kyrkans bekännelse" genom att i frågande form tillämpa påbud i gamla testamentet i sin samtid. Författaren av denna insändare införlivade dock inte förståelsen av gamla och nya förbundets roll i sin frågvisa utläggning. Att hans utläggning är extremt dömande enligt kristna mått, om vi skulle läsa påståenden istället för frågor råder det inga tvivel om.

Varsågod och läs insändaren med förförståelsen att Gud stiftat ett förbund (gamla förbundet) med sitt folk judarna som Jesus föds in i och uppfyller för alla människor, men att lagen som bergspredikan (Matt 5:17-20) så kärnfullt uttrycker det inte har upphävts. Han uppfyller dock det gamla förbundet för alla som döpts in i hans kropp och instiftar det nya förbundet genom sitt blod som utgjuts (Matt 26:28, Mark 14:24, Luk 22:20, 1 Kor 11:25).

Följande är ett försök till de tydliga svar Rickard Söderberg efterfrågar, efter en snabb genomgång av bibelställena. Jag har tittat i den hebreiska grundtexten när jag funnit det nödvändigt.

Guds handlande är outgrundligt för oss. Och hans största handling är att sända sin egen Son att födas som människa och dö på korset för allt som inte är rätt. Om inte denna sida av hans handlande fanns fick vi en förkrympt bild av hans stora barmhärtighet med oss. Jesus Kristus, Guds Son, sann Gud och sann människa har dock uppfyllt alla krav i det gamla förbundet.

• 2 Mos 21:7 Meningen börjar "Om…" och är alltså beroende av människans fria vilja. Däremot har Gud gett Mose påbuden för Israels folk att följa.
• 3 Mos 24:44 versen saknas i bibeln.
• 2 Mos 35:2 Påbudet om att inte arbeta på sabbaten gavs mycket riktig också av Gud till Mose för Israels folk att följa. När lärjungarna plockar ax på sabbaten förtydligar Jesus budet genom att säga att "Sabbaten blev till för människan inte människan för sabbaten" (Mark 2:27) och "Människosonen är herre över sabbaten" (Matt 12:8, Luk 6:5). Jesus förklara detta utifrån orden "Barmhärtighet vill jag se och inte offer" (Matt 12:7, 9:13) och hur prästen Achimelek i Nov (som troligtvis tjänstgjort i templet i Jerusalem och tagit med sig skådebröden som legat i en vecka på bordet av rent guld inför Herren) ger skådebröden (som räknades som brännoffer) som endast prästerna fick äta till David och hans män (1 Sam 21:1-6) att äta fast de inte var präster (barmhärtig gärning).
• 3 Mos 1:9 Detta påbud om brännoffer är också givet av Gud till Mose för Israels folk att följa.
• 3 Mos 11:10 Detta påbud om vattendjur utan fenor och fjäll är också givet av Gud till Mose för Israels folk att följa.
• 3 Mos 18:22 Detta gäller inte bara Israels folk utan upprepas av Paulus om hedningarna i Rom 1:27 och riktas till kristna i 1 Kor 6:9. I Rom 1:18-32 beskriver Paulus hur Gud uppenbarar sig för hedningarna genom skapelsen.
• 3 Mos 21:20 Återigen ett påbud givet av Gud till Mose för de levitiska prästerna i Israels folk att följa.
• 3 Mos 19:27 Åter ett påbud givet av Gud till Mose för Israels folk att följa.
• 3 Mos 11:7-8 Åter ett påbud givet av Gud till Mose för Israels folk att följa.
• 5 Mos 21:18-21 Stadgar och rådslut från de 40 åren i öknen och rådfrågandet av Gud i Uppenbarelsetältet som Mose förelade Israels folk att följa.
• 3 Mos 19:19 Åter ett påbud givet av Gud till Mose för Israels folk att följa.
• 3 Mos 24:10-16 Åter ett påbud givet av Gud till Mose för Israels folk att följa.
• 3 Mos 20:14 Handlar om att gifta sig med både en kvinna och hennes mor.

De frågor Rickard Söderberg ställer är nog mer lämpade att rikta till judar än till kristna.
Hans försök att tillsynes genom frågor kring gamla förbundets påbud påvisa att de präster som skrivit deklarationen är inkonsekventa och dömande faller alltså platt, men av okunskap så sprids den fortfarande på nätet och skrivs ut och sätts upp anslagstavlor för att söka rättfärdiga en position som i kristen bemärkelse är helt ohållbar.

Så, Ja, man kan vara kristen och stå upp för Skriften! Var frimodiga bröder och systrar!
Tro evangelium!

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn. Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill. (Joh 3:16-21)

Äktenskapet enligt Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära

Jesus
"Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna?… Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett [kött (σάρκα μίαν)]." (Matt 19:4-5)

Paulus
"Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett. Detta rymmer en stor hemlighet [(μυστήριον)]". (Ef 5:31-32)

Bekännelsen (Philipp Melanchton)
"Sakrament i egentlig mening äro sålunda dopet, Herrens nattvard och avlösningen eller botens sakrament… Äktenskapet har icke först i nya förbundet blivit instiftat, utan redan i begynnelsen vid människosläktets skapelse. Det är visserligen förordnat av Gud och har även med sig löften, men likväl icke sådana, som höra till det nya förbundet, utan till det lekamliga livet. Om någon vill kalla det ett sakrament, bör han därför skilja det från de förut angivna, vilka i egentlig mening äro det nya förbundets tecken och vittnesbörd om Guds nåd och syndernas förlåtelse." (SKB s. 222-223)

"Den mänskliga naturen är enligt detta Guds ord [(1 Mos 1:28)] skapad att vara fruktsam icke blott i skapelsens begynnelse, utan så länge denna våra kroppars natur äger bestånd… Såsom jordens natur icke kan förändras genom några mänskliga lagar, så kan icke utan ett Guds särskilda ingripande den mänskliga naturen förändras genom människors bud eller löften… Emedan denna skapelse eller gudomliga ordning i människan är ett uttryck för den naturliga rätten (ius naturale), hava de lagkunniga klokt och riktigt sagt, att förbindelsen mellan man och kvinna tillhör den naturliga rätten. Men då naturrätten är oföränderlig, äger rätten att ingå äktenskap nödvändigtvis alltid bestånd. Ty så länge naturen icke ändras, måste den ordning, som Gud nedlagt i naturen, förbliva, och den kan icke upphävas genom några mänskliga lagar… I denna fråga gäller därför alltjämt både vad Skriften lär och de lagkunnige klokt nog hävdat, nämligen att förbindelsen mellan man och kvinna tillhör den naturliga rätten. Den naturliga lagen är i sanning vidare en gudomlig lag, ty den är en av Gud i naturen nedlagd ordning. Då nu denna lag icke kan förändras utan ett Guds särskilda ingripande, så måste rätten att ingå äktenskap bliva beståndande, emedan den förut angivna böjelsen mellan könen är en av Gud i naturen nedlagd ordning och fördenskull rätt. Varför skulle eljest båda könen vara skapade? Vi tala här, såsom ovan sagts, icke om den onda begärelsen (concupiscentia), som är synd, utan om nämnda böjelse, som man kallar naturlig kärlek och som den onda begärelsen icke borttagit ur naturen, utan som den kommit att uppflamma, så att ett botemedel numera är så mycket mera av behovet påkallat. Och äktenskapet är nödvändigt icke blott för fortplantningen, utan även såsom ett sådant botemedel. Detta är uppenbart och så säkert, att det icke på något sätt kan rubbas." (SKB s. 255-256)

Ur Reservation 2 från Läronämndens yttrande 2009:12y (biskoparna Esbjörn Hagberg, Ragnar Persenius och Hans Stiglund, samt Curt Forsbring)
"Med starkt teologiskt stöd i Bibeln och vår kyrkas bekännelsetradition hävdar vi därför att äktenskapet inte kan definieras utan hänsyn till kontrahenternas kön." (Ln 2009:12y, s. 7 och spara den med filnamnet: Ln2009_12y.pdf). 

Äktenskapet, min synvinkel

Terminologi:
eskaton, den yttersta tiden då Kristus ska komma åter, som vi inte färdas mot utan som ständigt drar oss till sig.
eskatologi, läran om den yttersta tiden.

Äktenskapet
Det finns två gränsöverskridande fullt fysiska gemenskapshandlingar som Gud instiftat. Äktenskapet som är nedlagt i skapelsen (SKB s. 223) och nattvarden som är instiftat av Jesus Kristus i det nya förbundet. Äktenskapet i den skapelsegivna fullt fysiska komplementära föreningen mellan en kvinna och en man som har sin primära fysiska relation till varandra. I den äktenskapliga akten knyts de samman och formas för varandras fortsatta förening på ett sätt som överskrider det synliga och skapar varaktiga band. Föreningen blir dock synlig i barnet som är den potentiella frukten av en sådan förening och i det osynliga i den gemensamma verklighet som makarna delar som en säkrare och mer skyddad plats för barnet att formas och växa upp i. Så långt i det som Gud givit människan i skapelsen, vad kan tänkas finnas bortom det skapelsegivna i det nya förbundet? Det som av många kyrkor kallas sakrament. I löftena om trohet livet ut ligger något eskatologiskt. Gud håller alltid sina löften och mannen och kvinnan lovar att med sina löften till varandra avbilda Guds trofasthet under den tid de har att bestämma över sina liv. I deras förening till ett kött skapar Gud en väg från eskaton till dem, en väg de ska gå tillsammans som en enhet under sin livstid. Gud drar dem ständigt till sig från eskaton som ett par och deras uppgift är att hålla samman sin gemensamma verklighet för att få del i den nåd och välsignelse som detta skänker. Till hjälp i detta har kvinnan och mannen nattvarden och den äktenskapliga akten. I nattvarden förenas de kroppsligen i himlen och i den äktenskapliga akten kroppsligen i världen. I detta perspektivet är kvinnan och mannen en sammanhållen verklighet i Kristus som får de påbud som är riktade till respektive kön i förhållandet (Ef 5:21-33) att bli till hjälp och stöd att söka återvinna den paradisiska jämställdheten mellan könen och en fullkomlighet som Guds avbild tillsammans (1 Mos 1:27).

Celibatet
Den ideale kristne celibatären (Matt 19:12) har sin primära fysiska relation med Kristus genom Kristi kropp i nattvardens sakrament. Genom dopet och återhållsamhetens nådegåva (SKB s. 256) har den kristne möjligheten att sublimera sin naturliga fysiska längtan till kroppslig gemenskap (och fullkomning) till den till himlen uppstigne Jesus Kristus vars kropp han tar emot reellt i nattvarden. I den föreningen drar Herren honom sedan till sig djupare in himmelrikets och Treenighetens mysterium. Celibatärens eros, begärande kärlek, efter Kristi kropp förvandlas i nattvardens mysterium till agape, ren kärlek utan begär, att skänka vidare till sina medmänniskor med vilka han är fysiskt förenade i himlen i Kristi kropp genom sakramenten. Så i varje nattvard fullkomnas föreningen i Kristus med alla döpta så som kyrkan är kallad att dras med till eskaton och i Kristi himmelsfärd med den helige Ande till Fadern. Celibatären deltar så fysiskt i återlösningens mysterium av skapelsen redan här och nu, Kristi lidande och härlighet!

Äktenskapet är det naturliga, celibatet det övernaturliga.