Predikan till den Helige Johannes Döparens dag, (första årgången EB2003)

Predikan till den Helige Johannes Döparens dag, (första årgången EB2003).

Upplyft era hjärtan till Gud och hör dagens heliga evangelium. ✠Så skriver evangelisten Lukas... [Läs Luk 1:5-17]

Så lyder det heliga evangeliet.

Lovad vare du, Kristus.

Nåd och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.¹

Ibland när Gud vill tala till oss så sänder han en ängel.

Detta händer Sakarias när han står i templet för att utföra sin tempeltjänst och han blev rädd, riktigt rädd. Och visst kan vi förstå Sakarias, han hade genom lottning blivit utvald till att få tända rökelseoffret. Något som bara i sig själv var något fantastiskt för en präst på den tiden. Det står att han och hans hustru Elisabet var rättfärdiga och levde oförvitligt. Människor som lever nära Gud är ofta lite oroliga för hur det står till med dem i Guds ögon. Elisabet var barnlös, vilket för henne var en stor skam inför andra och både hon och Sakarias hade nog bett en och annan bön till Gud om att få ett barn. Och när så Sakarias står i templet och bränner rökelseoffret och allt folket står utanför och ber så visar sig plötsligt Herrens ängel för honom.

Ibland så kan vi känna oss trygga, men ändå överväldigade, inför det himmelska när det sker enligt en fast ordning [vifta med agendan] som vi vant oss vid. Så är det med nattvarden och så var det säkert för Sakarias när han stod inför templets förhänge där endast prästerna fick vistas, denna gång vid rökelsealtaret som var högheligt, intill det allra heligaste, dit bara översteprästen fick gå in en gång om året. Och när Sakarias står där och Herrens ängel mycket oväntat visar sig för honom gör det honom förskräckt. Man kan undra om det inte i Sakarias huvud dök upp tankar av fruktan över vad han gjort fel i Guds ögon, eftersom det ibland kunde gå illa när präster handskades fel med det heliga.

Men ängeln säger då till honom: ”Var inte rädd, Sakarias, din bön har blivit hörd. Din hustru Elisabet skall föda en son åt dig och du skall ge honom namnet Johannes.”² Ängeln har ett glädjebud åt honom om en stor nåd som Gud skall skänka honom. Hans och Elisabets förtvivlade längtan efter ett barn skall snart vara över och det är inte vilket barn som helst utan en stor profet, den förste i Israel på fyra sekel. Ett litet foster som skall uppfyllas med helig Ande redan i Elisabets livmoder. Han skall bli till glädje för många, en Guds utvalde nasir som får många i Israel att omvända sig och tro på den som skall ”komma efter honom, det vill säga Jesus.”³ Fast Elisabet var ofruktsam skulle alltså detta ske. ”Ty ingenting är omöjligt för Gud”⁴

Om vi fortsatt några verser till efter evangelietexten skulle vi också få höra hur Sakarias ängsligt tvivlar på det budskap som ängeln ger honom och hur ängeln då presenterar sig som Gabriel, som står vid Guds tron, och meddelar honom att han skall bli stum tills tiden är inne eftersom han inte trodde på ängelns ord. Men när ängelns ord går i uppfyllelse, Elisabet fött deras son och föräldrarna fått berätta för grannar och släktingar om namnet, Johannes, som Gud bestämt åt barnet så kan Sakarias återigen tala. Han fylls då av helig Ande och talar profetiskt de ord ni finner på sidan 1588 [eller se tredje årgångens evangelieläsning] i era psalmböcker som har fått namnet Sakarias lovsång och som i klostren läses under morgonbönen varje dag. De som vill får gärna läsa med mig. "Välsignad är Herren, Israels Gud, som besöker sitt folk och ger det frihet. Han reser för oss frälsningens horn i sin tjänare Davids släkt, så som han för länge sedan lovat genom sina heliga profeter, frälsning från våra fiender och alla som hatar oss. Han visar barmhärtighet mot våra fäder och står fast vid sitt heliga förbund, den ed han svor vår fader Abraham: att rycka oss ur våra fienders hand och låta oss tjäna honom utan fruktan, rena och rättfärdiga inför honom i alla våra dagar. Och du, mitt barn, skall kallas den Högstes profet, ty du skall gå före Herren och bana väg för honom. Så skall hans folk få veta att frälsningen är här med förlåtelse för deras synder genom vår Guds barmhärtighet och mildhet. Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg."⁵

Ibland när Gud vill tala till oss så sänder han en profet.

När tidpunkten för Jesu födelse, enligt Guds rådslut var bestämd så sände han först Johannes döparen att födas, såsom han lovat genom profeterna Jesaja⁶ och Malaki⁷. Han skulle gå före Jesus med Elias ande och kraft, och döpa människor med ett omvändelsedop.

Johannes döparen bodde i Judeens öken. Han bar kläder av kamelhår och hade ett läderbälte om livet. Som en Guds nasir hade han inte klippt sitt hår utan låtit det växa fritt sedan födseln. Det står att han åt gräshoppor och vildhonung. Hans yttre kan knappast ha varit tilltalande, men det budskap som han förkunnade var ett tilltal från Herren till människorna. Han förkunnade: ”Omvänd er himmelriket är nära.”⁸

Så är det med profetians gåva, profeter är aldrig bekväma i jordisk mening. Där den helige Ande är där står också himlen öppen och himmelriket flödar in i vår värld och där himmelriket brutit in där blåser också den helige Ande.⁹ När jungfru Maria blir havande genom den helige Ande så öppnas himlen och Fadern låter Sonen stiga ned i världen som Jesus Kristus och växa i Marias mage som ett människobarn. På påskdagen uppstod Jesus från de döda och på Kristi himmelsfärds dag blev han upptagen till himlen för att den Helige Ande skulle kunna komma till oss. På pingstdagen skedde så och den helige Ande kom till lärjungarna. Där den helige Ande är nära, är himmelriket nära och när människan uppfylls helt av helig Ande är himmelriket redan här. Det som utmärkte alla profeterna i bibeln var att den helige Ande använde dem till att frambära budskap från Herren.

Johannes döparen sade om Jesus: ”Den som kommer ovanifrån står över alla. Den som kommer från jorden tillhör jorden och talar jordiskt. Den som kommer från himlen vittnar om vad han har sett och hört, och ingen tar emot hans vittnesbörd. Den som tar emot hans vittnesbörd erkänner därmed att det Gud säger är sant. Ty den som Gud har sänt talar Guds ord; Gud ger Anden utan att mäta. Fadern älskar Sonen och har lagt allt i hans hand. Den som tror på Sonen har evigt liv. Men den som vägrar att tro på Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom.”¹⁰ Och han hade tidigare sagt om Jesus när han tillfrågades om dopet att ”Han skall döpa er med helig ande och eld, han har kastskoveln i handen och han skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.”¹¹ Som Paulus skriver om nattvarden, himmelrikets måltid: ”den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det gäller, han äter och dricker en dom över sig.”¹²

Jesus har redan för alla druckit Guds vredes bägare¹³ i Getsemane när han på sina knän ber ”Fader, om du vill det, så ta bort denna bägare från mig. Men låt din vilja ske, inte min”,¹⁴ när Jesus valde att ta hela syndafallet och dess konsekvenser ända in i sin egen kropp och korsfästas med det på Golgata kulle för att sedan bryta dödens och syndens makt i sin uppståndelse och himmelsfärd. Vi har genom dopet och förlåtelsens ord fått ta emot denna verklighet i våra egna liv. I nattvarden kommer himmelriket att komma till oss och vi kommer snart att tillsammans med änglar och ärkeänglar, troner och makter och hela den himmelska härskaran stå inför Herrens tron i himlen och sjunga Helig, helig, helig. Detta fick också profeten Jesaja uppleva när han av Gud sändes till profet och senare kom att profetera om Jesus, som Herrens lidande tjänare¹⁵ som skulle komma. Det står i Hebreerbrevet följande om att träda inför Gud: ”ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och står inför mångtusende änglar, en festförsamling av alla förstfödda som har sitt namn i himlen; ni står inför Gud, allas domare, inför andarna av de rättfärdiga som har fullkomnats och inför Jesus, förmedlaren av ett nytt förbund, och det renande blod som talar starkare än Abels. Se till att ni inte avvisar honom som talar. Ty om inte de kunde komma undan som avvisade honom när han här på jorden tillkännagav sin vilja, hur skall då vi kunna det om vi vänder oss bort från honom när han talar från himlen.”¹⁶

I dopet har vi del i denna slutgiltiga verklighet som vi snart, genom den flödande nåd som utgår från Jesu försoningsoffer på korset, får ta emot i Kristi kropp och blod, i, med och under bröd och vin. Kristi kropp för dig utgiven, Kristi blod för dig utgjutet. Ett förebådande av hans återkomst i härlighet då jorden¹⁷ och himlens makter skall skakas¹⁸ och vi ska få se honom ”komma på himlens moln med makt och stor härlighet. Och han skall sända ut sina änglar vid ljudet av en stor basun”¹⁹ och samla sina utvalda.²⁰ När Jesus rensade Jerusalems tempel i sin brinnande kärlek till det heliga påmindes lärjungarna om orden ur Psaltaren ”lidelsen för ditt hus skall förtära mig.”²¹ ”Ty vår Gud är en förtärande eld”²² ”och det som då vacklar är skapat och skall försvinna, för att det som inte vacklar skall best唲³ till ”ett rike som inte kan skakas.”²⁴ I Uppenbarelse boken står det skrivet om det rike Jesus skall komma åter med: ”Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: 'Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.' Och han som satt på tronen sade: 'Se, jag gör allting nytt.'”²⁵

Precis som Johannes döparen förebådar Jesus genom att först förkunna ”Omvänd er. Himmelriket är nära”,²⁶ så förebådar nattvarden himmelriket och Jesu återkomst i härlighet.

Amen.

Låt oss stämma in i kyrkans bekännelse.

(Som ni finner på den bakre pärmen i psalmboken)

1Den svenska kyrkohandboken I (2003, Stockholm: Verbum) s. 28

2Luk 1:13

3Apg 19:4

4Luk 1:37

5Luk 1:68-79

6Jes 40:3-5

7Mal 3:1, 4:6

8Matt 3:2

9Matt 12:28, Apg 1:6-8

10Joh 3:31-36

11Matt 3:11-12

121 Kor 11:29

13Jes 51:22

14Luk 22:42

15Jes 52:13-53:12

16Heb 12:22-24

17Heb 12:26

18Matt 24:29

19Matt 24:30-31

20Matt 24:31

21Joh 2:17, Ps 69:9

22Heb 12:29

23Heb 12:27

24Hen 12:28

25Upp 21:1-5

26Matt 3:2, 4:17

Refutatio Rickard Söderberg

För länge sedan cirkulerade en insändare i form av ett "Öppet brev" på nätet riktat till Yngve Kalin och alla de präster som efter Kyrkomötet 2005 skrev på den så kallade Prästdeklarationen. Insändaren gav nog många intrycket av att i skämtsam ton sätta dessa i en position som inkonsekventa och dömande utifrån sin utgångspunkt i "den Heliga Skrift och kyrkans bekännelse" genom att i frågande form tillämpa påbud i gamla testamentet i sin samtid. Författaren av denna insändare införlivade dock inte förståelsen av gamla och nya förbundets roll i sin frågvisa utläggning. Att hans utläggning är extremt dömande enligt kristna mått, om vi skulle läsa påståenden istället för frågor råder det inga tvivel om.

Varsågod och läs insändaren med förförståelsen att Gud stiftat ett förbund (gamla förbundet) med sitt folk judarna som Jesus föds in i och uppfyller för alla människor, men att lagen som bergspredikan (Matt 5:17-20) så kärnfullt uttrycker det inte har upphävts. Han uppfyller dock det gamla förbundet för alla som döpts in i hans kropp och instiftar det nya förbundet genom sitt blod som utgjuts (Matt 26:28, Mark 14:24, Luk 22:20, 1 Kor 11:25).

Följande är ett försök till de tydliga svar Rickard Söderberg efterfrågar, efter en snabb genomgång av bibelställena. Jag har tittat i den hebreiska grundtexten när jag funnit det nödvändigt.

Guds handlande är outgrundligt för oss. Och hans största handling är att sända sin egen Son att födas som människa och dö på korset för allt som inte är rätt. Om inte denna sida av hans handlande fanns fick vi en förkrympt bild av hans stora barmhärtighet med oss. Jesus Kristus, Guds Son, sann Gud och sann människa har dock uppfyllt alla krav i det gamla förbundet.

• 2 Mos 21:7 Meningen börjar "Om…" och är alltså beroende av människans fria vilja. Däremot har Gud gett Mose påbuden för Israels folk att följa.
• 3 Mos 24:44 versen saknas i bibeln.
• 2 Mos 35:2 Påbudet om att inte arbeta på sabbaten gavs mycket riktig också av Gud till Mose för Israels folk att följa. När lärjungarna plockar ax på sabbaten förtydligar Jesus budet genom att säga att "Sabbaten blev till för människan inte människan för sabbaten" (Mark 2:27) och "Människosonen är herre över sabbaten" (Matt 12:8, Luk 6:5). Jesus förklara detta utifrån orden "Barmhärtighet vill jag se och inte offer" (Matt 12:7, 9:13) och hur prästen Achimelek i Nov (som troligtvis tjänstgjort i templet i Jerusalem och tagit med sig skådebröden som legat i en vecka på bordet av rent guld inför Herren) ger skådebröden (som räknades som brännoffer) som endast prästerna fick äta till David och hans män (1 Sam 21:1-6) att äta fast de inte var präster (barmhärtig gärning).
• 3 Mos 1:9 Detta påbud om brännoffer är också givet av Gud till Mose för Israels folk att följa.
• 3 Mos 11:10 Detta påbud om vattendjur utan fenor och fjäll är också givet av Gud till Mose för Israels folk att följa.
• 3 Mos 18:22 Detta gäller inte bara Israels folk utan upprepas av Paulus om hedningarna i Rom 1:27 och riktas till kristna i 1 Kor 6:9. I Rom 1:18-32 beskriver Paulus hur Gud uppenbarar sig för hedningarna genom skapelsen.
• 3 Mos 21:20 Återigen ett påbud givet av Gud till Mose för de levitiska prästerna i Israels folk att följa.
• 3 Mos 19:27 Åter ett påbud givet av Gud till Mose för Israels folk att följa.
• 3 Mos 11:7-8 Åter ett påbud givet av Gud till Mose för Israels folk att följa.
• 5 Mos 21:18-21 Stadgar och rådslut från de 40 åren i öknen och rådfrågandet av Gud i Uppenbarelsetältet som Mose förelade Israels folk att följa.
• 3 Mos 19:19 Åter ett påbud givet av Gud till Mose för Israels folk att följa.
• 3 Mos 24:10-16 Åter ett påbud givet av Gud till Mose för Israels folk att följa.
• 3 Mos 20:14 Handlar om att gifta sig med både en kvinna och hennes mor.

De frågor Rickard Söderberg ställer är nog mer lämpade att rikta till judar än till kristna.
Hans försök att tillsynes genom frågor kring gamla förbundets påbud påvisa att de präster som skrivit deklarationen är inkonsekventa och dömande faller alltså platt, men av okunskap så sprids den fortfarande på nätet och skrivs ut och sätts upp anslagstavlor för att söka rättfärdiga en position som i kristen bemärkelse är helt ohållbar.

Så, Ja, man kan vara kristen och stå upp för Skriften! Var frimodiga bröder och systrar!
Tro evangelium!

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn. Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill. (Joh 3:16-21)

Tatuering av 3 Mos 18:22

Nyligen började en gammal bild med ett tillsynes dråplig bildtext cirkulera på nätet:

Tattoo of Leviticus 18:22 forbidding homosexuality: $200
Not knowing that Leviticus 19:28 forbids tattoos: Priceless

Argumentet, hur dråpligt det än kan tyckas, håller inte eftersom förbudet i 3 Mos 18:22 har en parallell i den naturrättsliga grunden som beskrivs i Rom 1:18-32. Påbudet i 3 Mos 19:28 är riktat till de som står i det gamla förbudet, judarna, inkluderande Jesus själv. Så dråpligheten är endast helt självklar i en judisk kontext. I en kristen kontext är Jesus den som dör på korset för det som skiljer oss från att vara heliga inför Fadern i hans kropp som står i det gamla förbundet och därmed INTE är tatuerad.

I det gamla förbundets kontext betraktas dock inte omedveten synd lika allvarligt som medveten.

(Den engelska översättning som använts för tatueringen är för mig okänd men liknar NASB)

Demokrati som dogmatik

Detta inlägg får en inledning eftersom jag har en viss känsla av att många läsare kan missuppfatta det eftersom det är så vana att tänka i vissa banor kring demokrati att det kritiska resonerandet kring dess fundamenta upphört. Jag säger därför följande: Döm mig inte innan du förstått vad jag menar!

Sverige är som många andra länder en demokrati där barnen under skoltiden stöps i demokratiska värderingar och tankar om människors lika värde och respekt för medmänniskor oavsett bakgrund etnicitet, kön, etc. Det implicit goda i den demokratiska formen framhålls och det ingår i läroplanen att skolbarnen skall lära sig sådant. Jag tvivlar inte det minsta på att många människor som undervisar och som har varit med och beslutat om den svenska skolans utformning har en mycket god avsikt i detta. Men det ligger någonstans i bakgrunden ett avskiljande mot någonting annat, det kan finnas erfarenhet av diktaturer som Nazi-Tyskland under 1930-40-talet eller kanske det medeltida kontinentala feodalsamhällena eller Sovjetregimen som motpol.

Utmärkande finner jag den mer eller mindre uttalade tanken på att demokratin är implicit god eftersom alla är garanterade inflytande genom lika rösträtt. Som fundament i den demokratiska världsbilden ingår tanken på människors lika värde, som oavsett om den uttalas eller inte går i par med tanken på lika rösträtt.

Vad är problematiken i detta undrar rimligtvis läsaren? Jo, följande:
I vems ögon har människor lika värde?

Jag börjar med att problematisera detta. Tänk dig att du ser på en annan människa. I detta finns den outtalade frågan om vem denne är. Vem bestämmer i grunden verkligheten om vem denna människa är? Jag? Han/hon? Vår gemensamma demokratiska verklighetsuppfattning? Ingen? Gud?

När jag började läsa Religionsvetenskap i Göteborg 2005 så fick jag i min första kurs i Tros- och livsåskådningsvetenskap för Tomas Petrov läsa texten "Den andres blick" (ur Varat och Intet) av Jean-Paul Sartre. En novell jag på många sätt är tacksam att jag läst, men som var en vedervärdig plåga att läsa och jag minns hur jag i mitt stilla sinne tänkte på att den mannen var uppenbart tvungen att knarka för härda ut i sin verklighetsuppfattning. Kontentan var att i mötet mellan två människor som ser på varandra så fanns det grundläggande kuvandet av den andre. Etablerandet av ett tolkningsföredträde av den andres verklighet. "Öarnas" kamp (för att tillämpa komplementmängden av uttrycket "No man is an island, entire of itself…" ur John Donne:s dikt). Jag minns att jag sedan en gång skrev i en av mina hemtentor att "Den motsatta synen på friheten tar sig uttryck i existentialismen och personifieras i Jean-Paul Sartre, som enligt min mening är den filosof som i störst utsträckning försökt leva ut den katolska definitionen av helvetet som den eviga ensamheten." Detta med utgångspunkt i Katolska Kyrkans katekes definition av helvetet som den eviga skilsmässan från Gud (KKK 1035, 1057).

Jag hade själv under många års tid reflekterat över demokratins kvalitativa aspekter där exempelvis tanken på att dina grannar principiellt skulle kunna rösta för att måla ditt hus rosa och sedan genomföra det mot din vilja och fast du tyckte det var fult. Den kloke läsaren ser säkert en problematik om gränser här för vad som får beslutas och genomföras, men om det ligger i allmännyttans intressen kan sådant ofta sättas ur spel. Hur skulle annars järnvägar, elnät och mobilmaster kunnat byggas? Och i vilket fall kan majoriteten, givet tillräckligt lång tid, besluta att allmännyttan får måla om andras hus. Men, säger vän av ordningen, någonstans måste väl ändå sunt förnuft slå till? Vissa saker kan man bara inte göra, det finns ju gränser! Ja, fast det är inte en strikt del i demokratins verklighetsuppfattning. Vi röstar och sedan är det beslutat och så är det så! Så gjorde Hitler och avskaffade demokratin så som vi känner den här idag! Men, det finns ändå en konstitution som skyddar oss mot sådant säger då vän av ordningen. Ja, men den konstitutionen kan givet tid ändras genom demokratiska val och omröstningar. Vi står inför möjligheten att andras åsikter principiellt kan sättas ur spel genom ett tyckandets tyranni som endast begränsas av människors egna förmåga till "sunt bondförnuft", "hyfs", "samvete" och andra svårdefinierade ställningstaganden som bottnar i människans mentala konstitution. Vad är det som säger att majoriteten tycker rätt? Relativisten reagerar naturligtvis på tanken på ett objektivt "rätt", men om Sveriges befolkning fick rösta om musiken på radio kanske det skulle bli sämre och mindre utvecklande men lättlyssnad och underhållande musik. Vem är du att avgöra sådant kanske någon undrar och att dessutom döma Svenska folkets musikvanor? Kan du kanske avgöra vad som är objektivt rätt och sant? På en sådan fråga kan jag naturligtvis retirera och säga nej, allas åsikter är lika mycket värda, eller om jag själv var en framstående kompositör och musikvetare hävda att: Ja, det kan jag. Jag har ägnat 40 år av mitt liv hängivet åt detta och jag vet kvaliteterna i Lasse Berghagens musik liksom hos Mozart, jag har tagit del av vetenskapliga studier som visar ditten och datten om allt från fysiologiska till emotionella reaktioner hos människor i allmänhet, dessutom säger mig mitt välutvecklade musikaliska öra vad som är bra respektive dåligt även om jag har personliga preferenser åt vissa typer av traditionell japansk musik. Människor med musiköra uppskattar och köper mina kompositioner. Skall man sätta större lit till människor med lång och stadig erfarenhet? Skall människors inflytande över frågor få påverkas över hur angeläget det är för dem? Varför ska inte 3-åringens röst om motorvägen som ska dras genom lekplatsen väga tyngre än den välutbildade detaljplanerarens uppe i Stockholm?

Vart vill jag komma nu då undrar kanske läsaren?
Kan någon utifrån en kvalitativ aspekt anses ha rätt att bedöma andra?


Då säger ni kanske att, ja men om dina åsikter är så bra, varför inte opinionsbilda för dem så förstår andra naturligtvis hur bra de är och kan välja att rösta på dem. Jovisst, "i den bästa av världar" är det säkert möjligt, men först och främst har jag då redan klivit in i demokratins verklighetsuppfattning och kan, under förutsättning att jag faktiskt har resurser, aktivt handla inom dess ramar. Det svenska samhällets huvudsakliga instanser för opinionsbildning är utbildningsväsendet och media. Någon kanske blir arg eller ledsen över att jag skriver upp utbildningsväsendet eftersom det skall vara objektivt, neutralt och sakligt. Det är dock en sanning att det som människor i unga år och under lång tid präglas med tenderar att forma dem mer än vad de under kort tid exponeras för som vuxna. Därför är barns uppväxt mycket viktig som plattform för opinionsbildning. Invånarna i Sverige har ofta utomlands betraktats som hederliga och arbetsvilliga, deras uppväxt bör ha haft ett betydande inflytande där, vilket bör anses positivt. Vad gäller inflytande i media så är det antagligen lätt att publicera en artikel i DN om man är dess chefredaktör sedan många år tillbaka. Men om man är en av lokalblaskan välkänd bråkmakare med riktigt dålig smak och dessutom färgblind som kräver att grannens hus ska målas rosa och skickar in det till insändarsidan så är det inte säkert att det blir publikation. Redaktörens "sunda förnuft" slår till och ser att om vi inte vill göra förnedring och bråk till insädarsidans tema så är det bäst att avstå publikation. Men om det är en insändare som handlar om redaktörens eget fiffel med urvalet av publicerade insändare kanske den inte publiceras av det enkla skälet att den ifrågasätter redaktörens position. Eller om en insändare exponerar redaktörens golfkompis kommunchefens benägenhet att alltid ta med sig fina pennor gratis hem från jobbet och ge till sina barn som sedan tar med dem till skolan kanske den inte heller ser publikation. Men om det är någon som skrivit en insändare som redaktören tänker, den borde jag ha skrivit själv, blir det nog publikation.

Kan någon tilldelas uppgiften att agera kvalitativ bedömare?

Nu har jag nog nått vägs ände angående den demokratiska verklighetsuppfattningen. Demokratin så som människor nog vill uppfatta den söker en gemensam verklighetsuppfattning. Den söker ofta att framhålla värdet av en åsiktspluralism men av praktiska skäl reduceras denna ofta genom opinionsbildning. I sin grund står den i motsats till kvalitativ styrning genom tanken på människans lika värde och lika rösträtt. Den kvalitativa styrningen blir sekundär genom opinionsbildning som på grund av hur människor gärna agerar tenderar att vilja upprätthålla status quo eller styras av de som kan agera som informell ledare inom dess strukturer. Den gemensamma verklighetsuppfattning som demokratin implicit vill ge upphov till kan, som jag ser det röra sig åt två olika håll. Mot sanningen genom det röstberättigades personliga val att söka det objektivt rätta, eller från sanningen genom att hävda sina egna subjektiva åsikter på bekostnad av andra. Det sista är att vilja vara en "ö" och kuva andra för att få vara dess feodalherre och implicit säga: Jag är sanningen. Däremellan finns tanken på ett svårdefinierat centrum av åsikter och kontrollmekanismer som blåser runt med tidsandan och stabiliseras något genom vanans tröghet. De flesta männsikor som läser detta hoppas jag vill se den demokratiska verklighetsuppfattningen röra sig mot sanningen.

Vi är nu nere på Pilatus fråga till Jesus: Quid est veritas? Vad är sanning? (Joh 18:38)

I vems ögon har människor lika värde?

I Guds klarseende kanske det är så, för han har inga stickor eller bjälkar i sitt seende. Gud vill alla människors frälsning och älskar syndaren men inte synden. Alla har vi syndat, så inför Gud är vi på det sättet lika. Kanske ska man inte tala om lika värde eftersom Gud älskar var och en av oss individuellt och vi är alla unika, så att ens jämföra människors värde kanske är problematiskt. Gud älskar oss kort och gott som en förälder sina barn, möjligtvis kan vi tala om hur oändligt dyrbara vi är i Guds ögon. Men jämförelsetänkande som begreppet "lika värde" drar in känns överspelat inför Guds gränslösa kärlek, nåd och barmhärtighet till oss alla. Möjligtvis kan man tala om en sorts upplevd eller kanske reell gräns som utrycks i att Gud inte vill syndarens död utan att han vänder om från sin synd och får leva. Om vi människor tittar på varandra kan vi i bästa fall se en delmängd av de andra, så att göra en jämförelse mellan vårt värde för att komma fram till att det är lika är att reducera oss alla till minsta gemensamma nämnare. Men vi är unika och behöver Guds blick för att se helheten av den andre. Någon kan tycka att det är filosofiskt spetsfundigt att resonera så, men jag tycker det är mycket viktigt att inte låta vedertagna principer kväva och förminska oss. När man ser dem för vad de är kan man välja att se dem pragmatiskt och inte absolut. Gör du och jag samma test i ordförståelse kan vi jämföra våra resultat, men det säger inte särskilt mycket om mitt eller ditt värde.

Kan någon utifrån en kvalitativ aspekt anses ha rätt att bedöma andra?

Jesus säger: "Jag är vägen, sanningen och livet." (Joh 14:6) Ska någon kunna göra detta måste han vara Gud för att det skall bli helt rättvist. Gud vet allt, ser allt och förstår allt bättre än oss människor. Jesus är Ordet (λόγος), vilket också kan betyda lära och undervisning. Jesus är person och har i sig en ordning som han förkunnar. Han inrymmer därför alla kvalitativa aspekter. Jesus Kristus har alltså rätt att bedöma andra.


Kan någon tilldelas uppgiften att agera kvalitativ bedömare?

Idag saknas respekt för de som tillägnat sig erfarenhet och kunskap eftersom det kan inkräkta på det rena tyckandet. "Jag skiter väl i vad du som är professor i Musikvetenskap tycker" skulle någon kunna säga och lyssna på valfri populäradiokanal med musik som körs genom ett särskilt filter föra att homogenisera ljudbilden så skvalet skall glida lätt mellan öronen timma efter timma. Detta är särskilt tydligt i nedmonteringen av respekten för läraryrket som systematiskt utförts sedan åtminstone 1980-talet då jag började i skolan. Kontakterna med DDR hos dem som hade att besluta om skolpolitik och läroplaner under den tiden har jag i alla fall snappat upp ryktena om perifert i media. De som ska vara lärare idag har vissa specifika krav på sig om vad och hur de ska undervisa, förutom att de saknar reella verktyg för att sätta en vuxenvärld över den djungelns lag som annars kan råda på skolgårdarna. De är satta att bland annat indoktrinera barnen i demokratins verklighetsuppfattning och undervisa om de flesta religioner som om de vore en sorts andliga kulturyttringar som är lika mycket värda. Om någon blir arg på att jag använder ordet indoktrinera i samband med demokrati som ni uppfattar som så implicit gott så kan ni slå upp ordet indoktrineras etymologiska ursprung. Lärarna är också satta att betygsätta skolbarnen när de blivit lite äldre. Det har varit en mycket kritisk fråga i det Svenska samhället länge. Det finns i alla fall inget betyg i uppförande och ordning längre, tänk om en vuxen skulle bedöma ett barn efter vuxenmått och sätta betyg på det!

Jesus säger: "Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se jag är med er alla dagar intill tidens slut." (Matt 28:18-20)

Finns det en gemensam verklighet som vi alla kan passa in i och dra jämt i?

Hur ser denna i så fall ut och hur regleras denna?

I evangeliet enligt Johannes står följande att läsa: "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv." (Joh 3:16) Vilken är "feodalherren" på denna "Ö". "Feodalherren" är Gud, som är konung, och "Ön" är Kristi kropp som vi inlemmas i genom dopet. Dess styrning är Guds vilja och den instans som hanterar avvikelserna är Jesu död på korset. Dess innevånare bekänner "Jesus är Herre" (Rom 10:9). Jesus säger: "Jag är vägen, sanningen och livet." (Joh 14:6) Han är alltså vägen till en gemensam verklighet där vi alla kan passa in och dra jämt. Där saker och ting inte är åsikter utan sanning. Där han är allt i alla.

Om väljer den motsatta vägen med relativism, isolation och avsaknad av en objektiv sanning som grunden i vår verklighetsuppfattning, måste vi då som Jean-Paul Sartre ta till illegala substanser för att döva insikten att livet skevar? Då kanske någon invänder att vi redan har något objektivt, den här fysiska världen runtomkring oss som vi alla delar, och i den lider människor. På detta är svaret att det objektiva i denna kommer från Gud som Sonen eftersom "allt är skapat genom honom och till honom" (Kol 1:16, se också Joh 1:3). Den fysiska världens är objektiv eftersom den är skapad genom honom. Att vi lider är inget teodicé-problem eftersom Jesus Kristus genom sitt offer på korset överbryggar syndafallets konsekvenser och tar på sig Guds rättvisa dom över världen och vår synd. Styrning och reglering fungerar enkelt som en sorts diktatur bakom en skendemokrati som stenhårt kontrollerar media och untbildningsväsende med ett underättelseväsende som ser till att tvångsmedicinera, spärra in eller avrätta oliktänkande. Så hålls gruppen homogen och de som avviker upphör. Men vi kan aldrig möta varandra på riktigt utom som människor reducerade till minsta gemensamma nämnare och utbytbara kuggar i ett maskineri.

Mellanvägen att låta demokratins centrum driva gör den till en spelplan för onda andemakter som glatt ser på när vi människor strider och gärna eldar på raseri och hat under djävulens ledning. Styrning och reglering sker genom homogenisering, den starkes rätt, utstötning och mobbning. Den som inte tycker som majoriteten får automatiskt inget inflytande utan stöts ut av sociala processer och alla former av kvalitativ kontroll motarbetas så fort den hotar massans hegemoni.

Slutsats

Demokratin är för mig ingen slutgiltig god verklighet utan en pragmatisk ordning som jag i slutändan kan ha eller mista, liksom resten av denna världen. Jag avrättar därmed demokratin som helig ko och avsäger mig dyrkan av den som avgud. Demokratin måste underordnas Kristus. Den enda vägen att förverkliga en fungerande gemenskap inom demokratins ramar är att var och en som är röstberättigad är döpt, har en personlig relation till Gud, bekänner att "Jesus är Herre" och söker förverkliga Guds vilja. Då blir demokratins centrum Jesus Kristus, han som ser på mig med sina kärleksfulla ögon och vill att jag skall vara helig så som han är helig. Kristus behövs för att demokratin inte ska gå åt helvete, eller i bästa fall upprätthålla sig vid naturrättens gräns och för att demokratins grundläggande axiom inte skall bli reducerande. I Kristi kropp får alla människor sin rätta funktion.

Fader vår som är i himmelen.

Helgat varde ditt namn.

Tillkomme ditt rike.

Ske din vilja, såsom i himmelen

så ock på jorden.

Vårt dagliga bröd giv oss idag,

och förlåt oss våra skulder,

såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro,

och inled oss icke i frestelse

utan fräls oss ifrån ondo.

Ty riket är ditt och makten och härligheten

i evighet. Amen.

"Klimatfrågan"

Detta inlägg publiceras som svar på:

http://blogg.passagen.se/kristenopinion/entry/lag_eller_evangelium

1. Klimatfrågan är inte frälsningsavgörande

2. Med tanke på att vissa saker är enkla att observera och förstå vetenskapligt och andra INTE är det, däribland klimatfrågan, rekommenderas att man börjar med att gå till botten med det vetenskapliga underlaget

För att komma fram till de slutsatser om klimatutvecklingen som är nuvarande konsensus i Sverige (och i andra delar av världen) används först och främst en förenklad fysikalisk modell för att kunna användas till matematiska beräkningar. Denna är i bästa fall en approximation av hur verkligheten fungerar. Ett litet fel i ett grundläggande antagande eller antagna startvärden kan om man försöker göra en långtidsprognos, på låt oss säga 30 år framåt i tiden, innebära att det uträknade svar man kommer fram till kommer att avvika så kraftigt från verkligheten att det är oanvändbart. Att sedan dra slutsatser utifrån detta kan därför med facit i hand (som vi inte har) ha varit alltifrån nödvändigt till helt onödigt.

För inte så länge sedan trodde en del människor utifrån klimatprognoserna att det skulle sluta snöa i Sverige om vintrarna. Igår, på långfredagen, snöade det i Uppsala fast det borde vara vår. För att inte tala om vintrarna 2009/2010 och 2010/2011 då snön låg från november till april, det har väl knappt kommit så mycket snö på hundra år?

Jag tycker oavsett den slutgiltiga konsekvensen av våra utsläpp av växthusgaser att detta tycks motiverat av 1. Tanken på ett "rättfärdigt" mänskligt konstruerat inomvärldsligt utopia (som riskerar att hindra mottagandet av Guds rike) 2. Rädsla för världens undergång (Världen är redan dömd till undergång)

Jag anser att man innan man tar något beslut att göra något så stort som att anta klimatfrågan som en "bekännelsefråga" (status confessionis) också ärligt gör sitt bästa att bemöta den sakliga kritik som framförts mot det som är nuvarande konsensus i Sverige angående klimatfrågan.

Till den kompetente i matematik och fysik, som dessutom tror starkt på (vilket är en kategori som har en annan utgångspunkt än vetenskap) klimatfrågan rekommenderar jag denne att ge sig i kast med att diskutera med följande professor i tillämpad matematik vid KTH: http://claesjohnson.blogspot.se/2012/03/summary-of-debate-on-greenhouse-effect.html

Professor Claes Johnson tycks, oavsett om han har rätt eller fel, mycket intresserad av det vetenskapliga förhållningssättet att kritiskt granska, vilket brukar kunna leda till en större vetenskaplig klarsynthet och nykterhet.

Personligen är jag ingen anhängare av det moderna samhällets slit- och slängmentalitet och de effekter detta får på miljön och jag är och har alltid varit vegetarian.

Fundamentalt står vårt hopp till Jesus Kristus, inte huruvida vi som människor kan hindra utsläppen av växthusgaser idag.

Biskopsvigning enligt KO1571

Utdrag ur Laurentius Petris Kyrkoordning av år 1571 om hur en biskopsvigning skulle gå till:

Sett til at ordinera en wahld Biscop.

På någon Söndagh eller annan Helgedagh för än Messan begynnas, kommer Ordinandus Episcopus fram för Altaret, haffuandes vppå Röklijn och Chorkappo, och twå Prester medh honom aff thet Sticht som han skal ordineras til, hwilke ock så, måga haffua Röklijn oc Chorkappo på. Strax må Ordinator som wid Altaret står ock så, klädd j Röklijn och Chorkappo, haffua til folket, som tå församblat är, een kort förmaning om bönen, widh thetta settet.

Käre wener, läter oss bidia Gudh alzmectig wår himmelska Fadher, om alla wåra nödtorfftigheter, och serdeles at han werdiges förläna thenna förestälta person, som vtwald är til Biscopsembete, sijn helga nådh, at han sådana embete må så förestå, at thet kan Wara honom teckeligit, och thy folke, huilket vnder hans wårdnat betroodt warder, fruchtsamligit och gagneligit.

Och strax thenna förmaningen så giord är, faller Ordinator, Ordinandus, och alle andre som tilstädes äro, på knään, och siunga så twå små drenger Litanien. Och tå hon vthe är, lääis eller siunger Ordinator ther på thenna effterföliande Collecta.

Läter oss bidia.

O HERre Gud himmelske Fader, tu som West, at Wij vthi så mykin stoor farligheet etc.

Och sedan lääs eller siunger han then andra Collectan för Lärarenar.

O alzmechtige ewige Gudh wårs HERRes Jesu Christi Fader etc.

Ther effter läter Ordinator vpläsa för honom, the ord aff S. Pauli Epistel til Timotheum, som tilförenne vpteeknat äro, nemliga thenna.

Thet är itt fast ord, om någor begärar itt Biscops embete, han åstundar een god gerning etc.

Sedan ock så thet Euangelium, som S. Lucas bescriffuar Luce 12. och så lyder.

Hwar finner man en trogen och snell skaffare then hans Herre setter öffuer sitt tienstafolk, at han them j rettan tijdh giffuer hwad them behörer. Salig är then tienaren, then Herren finner så göra tå han kommer, Sannerliga säger iagh ider, han skal settia honom öffuer alt thet han äger. Men om then tienaren sade j sitt hierta, Min Herre dröyer fast at komma igen, och begynte slå tienarenar och tienarinnonar, och äta [och] dricka, och warda drucken. Så kommer thens tienares Herre, på then daghen han thet sigh icke förmoder, och på then stunden then han icke weet, och skal hugga honom j stycker, och skal settia hans lott med the otrogna.

Men then tienaren som wiste sins HERres wilia, och icke beredde sig, och icke giorde effter hans wilia, han skal lijdha mykin hugg. Men then ther icke wiste, och giorde doch thet som hugg werdt war, han skal fâå hugg lijda. Ty then som mykit giffuit är, aff honom skal mykit warda vthkraffdt. Och hwem mykit befalt är, aff honom skal mykit warda eskat etc.

Och gör så ther på een liten förclaring widh thetta settet.

I thenna orden giffuer oss wår käre HERre Christus först clarliga thet före, at the som til sådana, som är Biscops embete, kallade äro, haffua fått een befalning aff Gudhi, icke öffuer några ringa saker, vthan öffuer hans folk och tienare, Ja them han medh sitt eghit blod köpt och igenlöst haffuer, at the skola läta them få thet them bör til theras nödhtorfft, thet är, at the skola besöria them medh thes ewiga lij[ff]zens ord, genom hwilket the wederqweckelse och styrkelse haffua kunna. Ther näst höre wij ock, at Gudh kräffuer aff them j sakenne tw stycker, thet ena är troheet, thet andra är snelheet och förstånd. Troheten gör thet at the äro flitige. Men snelheten, at the weta huru the sigh j thenna befalningenne rett skicka skole. Til thet tridie höre wij ock så hwadh them loffuas för een lön, när the thenna befalningen wel förestå, nemliga, at the skola warda fulmectige öffuer alt thet godha HERREN Jesus Christus ågher.

Twert emoot höre wij her ock, hwad them förestår om the annars handla j thetta embetet än som them bör, nemliga, itt ewigt straff med alla otrogna tienare. Therföre skola thenna wårs HErres Jesu Christi ord altijdh liggia oss allom j sinnet, och wara oss til een vpweckelse, at wij oss her vthi icke försume eller säkerliga mishandle, vthan oss lika som gode, trogne och förnufftighe tienare, vthi alla måtto bewise.

Hwilket om tu ock så. med Gudz hielp göra wilt, så sägh Ja.

Til hwilket han ock strax swarar. Ja.

Tå sagher Ordinarius åter til honom.

Wiltu tå, j Gudh then helge Trefalligheetz nampn, tagha wid thenna tiensten och Biscops embete? etc. vt supra.

När han tå til alt thetta iakat haffuer, och vthloffuat at han så göra wil, sägher Ordinator til honom, Beken tijn Troo.

Strax begynnar han til at förtelia Troonnes Articlar säyandes.

Iagh troor på en Gudh alzmectigan Fader, som himmel och iord, ja, all ting, synligh och osynlig skapat haffuer etc.

Här vppå sägher Ordinator til honom.

Her til och alt gott, styrke och tröste tigh altijdh HERREN Gudh, Amen.

Ther effter siunger hele Choren thet Responsorium. Sint lumbi vestri Præcincti etc. Och när thet lychtat är, legger Ordinator samt medh the andra Biscopar, eller Prester, som wid handena äro, sina hender på Ordinandi hoffuud, thesförinnan säger Ordinator.

Läter oss bidia.

Fader wår som äst j himblom etc.

Och legger så then bönen til, som her tilförenne in Ordinatione Presbiterorum insatt är, och så begynnas.

O ewighe och barmhertighe Gudh käre himmelske Fader etc.

Ther effter siunger Choren pro Introitu, Nu bidie wij then helge And etc. Och sedan fulfölier man ytterlighare Messona, ther ock Ordinatus först ibland andra communicera skal.

Jesus Kristus, Svenska kyrkans Magisterium

Ett fungerande läroämbete (potestas magisterium) vilar enligt allmänkyrkliga principer på biskopen.

I Svenska kyrkan avlägger de som biskopvigs löftet att "stå fast i kyrkans tro, försvara den och tillse att Guds ord blir rent och klart förkunnat, så som det är oss givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse och att sakramenten blir rätt förvaltade" (HB86 II 2003 s. 9). De har tillsyn (episkopé) över sina präster i detta.

Enligt Confessio Augustana artikel 28 (i den Svenska kyrkoprovinsen år 1593 antagna översättningen) har den enskilde kristne i Svenska kyrkan att förhålla sig till detta läroämbete på följande vis:

1. "Men aff Gudz ord, eller (som the tala) effter Guddomligh rätt, så haffua Biscoparna ingen rättigheet eller macht, såsom Biscopar, thet är, såsom the, hwilkom befalt är Ordzens och Sacramentezens tienst, uthan att förlåta synderna. Item, lära och wetra then rätta läran, och förkasta all lära som icke öffuereens kommer medh Euangelio… Och i så måtto är Gudz Församling aldeles plichtig, effter Guddomligh rätt, bewijsa Biscopomen hörsamheet och lydhna" (Confessio Fidei s. 88-89, SKB s. 83-84)

2. "Men när Biscoparne lära eller stadhga någhot som är emoot Euangelium, tå haffua Församlingarna [Ecclesiae] Gudz befalning, som förbiudher bewijsa them någhon lydhna och hörsamheet… Sammalunda befaler ock then gamle Kyrkiolaghen 2 quæst: 7 cap: Sacerdotes, & cap: Oves." (Confessio Fidei s. 89, SKB s. 84)

Sålunda befinner sig biskoparna och de enskilda kristna i Svenska kyrkan ständigt i omloppsbana kring evangeliet, budskapet om Jesu Kristi frälsningsgärning. Där biskoparna lovat att att stå för rätt lära och de enskilda kristna att inte lyda dem när de inte lär som Jesus Kristus. Jesus Kristus är därför lärans och läroämbetets centrum i Svenska kyrkan genom bekännelsen och biskoparnas vigningslöften.