Österländsk mystik

Eftersom det är vanligt att människor idag tror att Buddhism och Hinduism är kompatibelt med Kristen tro, och att de bara olika vägar till samma slutmål och sanning, vill jag leverera följande Alexanderhugg genom denna Gordiska knut.

Den österländska mystiken (generaliserat) har sin grund i vad man i kristen tro benämner den allmänna uppenbarelsen (skapelsen) och har sin utgångspunkt i människan själv (antropocentrisk). Den österländska mystiken ställer, efter att ha tittat på människans liv och livsvillkor, den högst berättigade frågan om lidandets orsak och möjliga lösning. Grunden är en mänsklig längtan att slippa det meningslösa lidandet i den temporära världen. I detta finns inget kontroversiellt för Kristen tro utan det är rent allmänmänskligt.

En förklaringsmodell som varit grundläggande inom österländsk mystik är Samkhyafilosofin (सांख्य sāṃkhya) som är en antropocentrisk verklighetsmodell som postulerar en väg framåt för mystikern genom isolation från världen och andra människor i fysisk bemärkelse för att harmoniera och förenas med världen rent andligt. Detta mål, som i Buddhismen kallas Nirvana (निर्वाण nirvāṇa), är personlighetsupplösning eftersom vår person är person i relation till andra personer, och världen (både synlig och osynlig) är genom syndafallet satt under dödens rand och är därmed dömd. Den tibetanska Buddhismen skiljer sig eftersom den handlar om att bygga sig en andlig kropp som kan överleva den fysiska döden i någon mening och sedan ta sin boning i en levande eller nyfödd människa. (Detta sista är jag absolut ingen expert på och nämner endast utifrån det lilla jag läst). Den österländska tanken på reinkarnation utesluter, till skillnad från nyandliga reinkarnationsteorier (som i mitt tycke mest är en sort förandligad modernistisk framstegstanke), att personen på något vis överlever döden, utan det är bara de saker vi inte fullgjort i våra liv som återföds i nya människor i större eller mindre omfattning.

Enligt österländsk mystik upphör vi alltså som personer vid döden och detta skall vara vår ledstjärna för hur vi lever livet redan nu.

Svaret på den österländska mystikens fråga om lidandets problematik och längtan bort från den temporära världens lidande är enkel: Jesus Kristus, sann Gud och sann människa. Han är person och i honom är vi genom dopet personer ända in i evigheten och dessutom fullkomligt oss själva och återupprättade. Genom inkarnationen, när han säger Ja till Faderns vilja i Getsemane och förenas med hela världens fallenhet andligt gör han vad de österländska mystikerna söker efter, men eftersom han är Gud upplöses han inte utan bär våra lidande, våra synder och hela skapelsen åter till sitt ursprung genom korsfästelse, uppståndelse, himmelsfärd och återkomst i härlighet.

Till den som säger eller tror att det är samma sak med österländsk och kristen mystik svarar man: Kristus är person, österländsk mystik är personlighetsupplösning och går därför i diametralt motsatt riktning jämfört med kristen tro.

Och när det gäller en nyandlig reinkarnationstro kan man notera att man inte har någon anledning att konfronteras med sitt eget liv vid yttersta domen nu genom omvändelse, när man tror att man kan rätta till det med egna gärningar i ett senare liv. För Jesu död på korset är då fundamentalt meningslös eftersom det inte finns något att för honom att sona i vårt ställe och leder till gärningslära. Syndanöden får svårt komma till uttryck. Detta är fel eftersom personen inte reinkarneras utan upplöses utanför Kristus (skapelsen/inkarnationen/dopet).